Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egot bud: »du skall älska din nästa som dig sjelf?» Ty om, man rätt
betänkte detta, rätt ihågkomme sin egen svaghet, sitt eget behof af
öfverseende, månne man ej skulle besinna sig litet, innan man
bröto stafven öfver andra, månne man ej skulle inse, att man är
ansvarig ej allenast för sina handlingar utan ock för sina ord, att
»med samma mått, som vi mäta andra, skall oss en gång mätet
varda?» Forske vi i den Heliga Skrift, all sannings källa, i
hvilken vi ju böra söka rättesnöret för våra handlingar, finna vi ej
allenast det mångfaldigt upprepade budet om inbördes kärlek, utan
äfven mången allvarlig varning för tungans missbruk, för
benägenheten att döma andra. Den vise Syrach ger oss en
bebjertans-värd förmaning i dessa ord: »du väger ditt silfver och guld in,
hvi väger du ej också dina ord på guldvigt» och apostelen Jacob
säger: »tungan är en klen lem och kommer stor ting åstad; si, en
liten eld hur stor skog han upptänder.»
Vi äro ett tanklöst och obetänksamt1 slägte, detta är
obestridligt; blindvis framskynda vi på den väg, som blifvit hvar och en
af oss förelagd; men huru få betänka målet, hvartill den leder och
ihågkomma att de medvandrare, som omgifva oss, som vi än med
liknöjdhet gå förbi, än omildt nog stöta till, om de äro oss i
vägen, äfven ämna sig till samma mål. Huru få exempel påträffa
vi ej af den broderliga kärlek, som, tillslutande ögonen för andras
fel, uträcker en hjelpsam hand för att stödja den stapplande och
uppresa den fallna, af den christliga ödmjukhet, som, i djup känsla
af sin egen bristfullhet, mer tänker på att bedja Gud oin miskund
för sina egna synder än på att uppsöka och påpeka nästans
svagheter 1
Ack ja, detta begär att klandra är otvifvelaktigt en del af den
arfsynd, som drifver menniskan ur paradiset och af jorden gör en
tvedrägtens och vedermödans boning! Lik en giftig Siroccovind,
som förpestar luften hvarhelst den framfar, susar förtalet genom
lifvet: förbrända af dess förtärande hetta nedfalla vänskapens,
kärlekens, deltagandets Ijufliga blommor och der man fordom gladdes
åt herrliga lustgårdar, fiuner man nu mången gång en ofruktbar
öken. Huru annorlunda skulle ej mycket vara om kärleken,
kärleken till Gud, kärleken till nästan, lik en mild vårvind
genomfläk-tade våra hjertan och uppfyllde dem med fridsamhet, försonlighet,
skonsamhet och mildhet mot våra felande likar! Våra felande
likar — »den af eder som utan synd är, ban kaste första stenen
på henne» sade Han, den ende af de på jorden vandrande, som
varit utan synd. Och vi andra, stackars bristfulla menniskor, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
