Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
verkliga lifvet. Ehuru beherrskad af denna sin ingifvelse intygas dock
af alla, att hon aldrig derföre försummade någon pligt eller vägrade
att efterkomma någons bön om hjelp och råd. Såsom bevis härpå
kan följande tilldragelse tjena. Den gamla frotjenarinuan Tabby
var nu åttioårig, hvarföre man måst gifva henne en flicka till hjelp.
Men ytterst retlig och ömtålig, fördrog hon aldrig någon påminnelse
om sin skröplighet och tillät ej flickan att lägga hand vid sådana
sysslor, som hon sjelf förbehållet sig. Deribland var skalningen af
potates till familjens enkla middagsmåltid; men som hon var nära
blind, qvarlemnade, liun ofta de mörka prickar, som man i Norra England
(likasom i Sverige) kallar »ögonen». Härmed kunde Miss Brontës
ordningssinne lika litet förlika sig, èom.å andra sidan, hennes goda hjerta kunde
förmås att såra den trogna tjenarinnan med tillsägelse åt en yngre
att ånyo gå öfver potatesen och derigenom påminna Tabbg, att hon
var mindre duglig än förr. Hon plägade derför dag efter dag smyga
sig ut i köket, taga fatet utan att Tabby märkte det, och,
afbrytande sig midt under inspirationens rikaste flöde, ställa sig att
omsorgsfullt skära bort »ögonen» i potatesen och tyst sätta fatet
tillbaka igen.» — — — — — — — — — — — —
»Hvar och en (säger Mrs. Gaskell) som studerat hennes skrifsätt,
vare sig i tryck eller i bref, och hvar och eu som åtnjutit det
sällsynta nöjet att lyssna till hennes samtal, måste hafva beuudrat. hennes
ovanligt lyckliga val af ord och uttryck. Då hon funnit en viss
ord-ställuing troget återspegla sina tankar, gillade hon ingen annan, ehuru
skenbart identisk; Hon hade en stor vördnad för uttryckets heliga
sanning; »en pligt,» säger en berömd författare, »som blott alltför ofta
förbises.» Hon kunde tåligt bida och söka det rätta uttrycket till
dess hon fann det. Vare’ sig provinaielt eller härledt Irån något
annat språk — hon frågade ej efter hvar hon tog det, endas; det
fullkomligt återgaf hennes tankegång •......Hon skref på små
fyrkantiga pappersblad, ofta med blyertz vid skymningsbrasau eller
under nattens sömnlösa timmar. Eran dessa lösa blad kopieradt hon
sedan sina manuskript ined en klar och fin stil, nästan lika lä.tläst
som tryck......En eller två gånger i veckan läste systrarne för
hvarandra, hvad de under det föregående tiden skrifvit — och eiuru
Charlotte för sin del, beherrskad af känslan att det var verklighet hon
skildrat, sällan förmåddes ändra något, hade dock dessa läs-stunder ett
fängslande intresse för dera alla, förflyttande dem långt från det
lagliga lifvets aggande bekymmer, och förande dem ut i friare, ljtsare
rymder. Det var under en af dessa stunder, som Charlotte, i rots
af systrarnas invändningar oeh det antagna bruket, beslöt att jöra
sin hjeltinna ful. »Jag skall visa er,» sade hon, »en romanhjeltnua
lika liten och ful som jag sjelf, och, som likväl skall ingifva fullt
ut så mycket intresse, som era skönheter.» Och af detta löfte upptod
Jane Eyre .... Allt sora arbetet fortskred, stegrades författarinians
intresse för sitt verk. Då hon kom till »Thornfield» kunde hon icke
mera stanna, utan skref oupphörligt i tre veckor, vid hvilkas slut
hon skickade sin hjeltinna ut »i villande verld» och befanu sig self i
ett febertillstånd, som nödgade henne till hvila.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
