Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308
–"Jag vet mig aldrig hafva sett ett renligare och knappast ett
så ytterst ordningsfullt hem (siiger hon) . . . jag fann snart, att Miss
Brontës ordningssinne var så ömtåligt, att hon icke kunde fortfara
med ett samtal oin hon såg en stol rubbad från sin plats. . . . Ofta
gjorde hon och jag långa vandringar utåt de vilda ljunghedarne —
dessa höga, vilda, ödsliga moar, som syntes mig ligga utom och
uppöfver hela den vanliga verlden, liksom ett tystnadens Och
enslighetens arfrike! . . . Mr Brontë var en förekommande vard och hade
ett storartadt ocli ståtligt sått att beskrifva gamla tider, som
harmonierade väl med lians ovanliga utseende. Så länge hans dotter var"
närvarande, tycktes han aldrig rätt kunna förgäta, att hon icke
längre var ett barn, som måste ledas och styras, och hon
underkastade sig denna behandling med en stilla lydaktigliet, som både
roade och förvånade mig. Men så snart hon lemnade rummet
framträdde oemotståndligt faderns stolthet öfver dotterns snille och
ryktbarhet, oeh han tröttnade aldrig att höra mig tala om den beundran
hennes arbeten väckt. — — — — — — — — — •—
En gång frågade jag Charlotte hur hou bar sig ut att. beskrifva
sådant., som hon sjelf aldrig erfarit, och hou omtalade liur hon
plägade tänka derpå, ihärdigt, natt efter natt, innan hon somnade —
»undrande 0111 det var så — eller så —» tills hon slutligen, efter det
berättelsen måhända i veckor afstannat vid denna punkt, en vacker
morgon vakuade med alltsammans så klart lor sig, som om hon i
verkligheten upplefvat det och ord för ord upptecknat allt som timat ....
Miss Brontë hyste en öfverdrifven fruktan för att blifva ansedd som
härmare, och inbillade sig blaud annat, sedan hou liist Mdl Bremers
»Grannarne», att hvar och en skulle tro, att. hon af Fransiskas
karakter tagit modellen till Jane Eyre. Jag sade henne, att jag för min
del ej kunde finna ringaste likhet dem emellan, men hon förklarade
envist, att Frànsiska var ingeu annan än Jane Eyre, »gift med en
godmodig björn till cn svensk doktor»......Vi talade en gång
om de olika ödcu menniskorna hafva att genomgå. Ilon sade med
sitt vanliga lugn, likasom hade hon antagit theorieu för ett faktum,
att hon trodde somliga vara på förhand bestämda att genomgå
lidande och mycken sorg. — Det vore ej allom gifvit att vandra på rosor,
menade hon, men. det borde vara en tröst för de profvade att inse
Guds afsigt, ocli utan knot underkasta sig den, seende i tålamodet
och undcrgifvenheten de dygder, som de främst måste eftersträfva. Då
jag yttrade en annan åsigt och trodde mig ha funnit, att, ehuru
sällhet och olycka stundom förekomma såsom skarpt åtskiljd skuggor
oeh dagrar, finnas dock många menniskor, i hvars lefnad de synas
temligen jemt fördelade och inmängda med hvarandra, log hon och
skakade’ på hufvudet, sägande sig hafva uppgifvit all förhoppning om
någon lycka i lifvet. Det vore bättre, menade hon, att modigt och
troget underkasta sig sitt öde; det fanns säkert något godt skäl,
hvilket en gång skulle blifva oss klart, hvarför sorg och svikna
förhoppningar skulle företrädesvis ledsaga somliga på vandringen genom
lifvet. Det var nödwändigt att erkänna detta och emottaga sanningen
med kristlig tro och undergifvenhet. — — — — — — — j
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
