Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
317
tillgångar ganska obetydliga, och hans utsigter för framtiden högst
ovissa. Men hans rykte såsoin skald och hans musikaliska talang
förskaflädde honom inträde i Londons aristokratiska sällskaper och
ban indrogs äfven i Prinsen af Wales’ utsväfvande umgängeskrets
— ett förhållande, som till Moores lycka dock snart upplöstes.
Ar 1803 erhöll ban en befattning på Hermudas-öarne, men
bibehöll detta embete ej längre än ett år, emedan de dermed
förenade inkomsterna voro så obetydliga, att han under sitt korta
vistande på dessa öar råkade i stor ekonomisk förlägenhet och
slutligen måste afresa till Europa för att undkomma sina kreditorer.
Moore nekade likväl att emottaga hjelp af sina vänner, betalade
sina skulder med sin pennas alster och lyckades äfven bidraga till
sina föräldrars understöd. Efter vidsträckta resor på kontinenten,
återvände han slutligen till England, egnade sig helt och hållet åt
sånggudinnornas tjenst, samt gifte sig 1811 med Miss I)yke ett älskvärdt,
behagligt och husligt fruntimmer, som en kort tid uppträdt såsom
skådespelerska på theatern i Dublin. Kort derefter bosatte han sig på
ett landställe nära Ashbourne i Derbyshire, hvarifrån han flyttade till
Sloperton ej långt från Devizes. Der fortfor ban sedan att lefva
helt tillbakadraget i landtlig enslighet; besökte dock emellanåt
London och gjorde äfven åtskilliga andra utflykter. 1830 erhöll ban
genom Lörd Melbournes bemedling en pension af 300 £ årligen
och 1850, då hans helsa blifvit fullkomligt bruten och alla hans
fyra barn genom döden honom frånryckta, fick Mrs Moore
dessutom en pension på 100 £. Den utmärkte skalden slöt i
början af 1852 sin jordiska bana.
Vi hafva redanomnämnt Thomas Moorcsungdoniliga skaldeförsök,
nemligen hans bearbetning af Anakreons Odén och Tom Litlle’s Poems,
såsom varande af mindre betydenhet. En vida högre ståndpunkt visar
ban sig hafvamått såsom författare till Irländska Melodier (lrish
Melo-dies), hvilka utgöra texten till de af Stevenson samlade, irländska
natio-nalmelodier, som utkommo i tio afdelningar från 1807 till 1834.
Man har med rätta kallat dessa sånger den skönaste minnesvård.
Moore rest åt sig sjelf i poesiens historia. Djupt gripen af sitt
o-lyckliga hemlands, smaragdens lidande, glödande för dess
naturskönhet ocli historiska minnen, utandas den inspirerade skalden
hela sin fulla, rika själ i dessa herrliga sånger, i hvilka lust och
smärta, stolthet och sorg omvexla i former fulla af hjertgripande
melodier, jubla och gråta, vredgas och klaga. En verkligen
rörande tillgifvenhet för det arma gröna Erin bjuder honom att allocka
sitt fosterlands harpa, som han väckt ur sin slummer och
återgifvit klang och frihet, de innerligaste, skäraste toner. När sånga-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
