Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
bundna, blicken skarp och genomträngande. Ett slags klädesplagg,
snarare liknande en mantel, än en kappa, hänger öfver hans axlar.
»Herr Doktor, hvad staden betalar er, intresserar mig föga,
men i mitt hus, linnes en person, hvars lif iir dyrbart, enär en
annans lycka och kanske lif beror deraf. Må hon blifva
prober-stenen för ert experiment.» Om hon tillfrisknar, erbjuder jag mig
att till er utbetala 1000 D:r, men dör hon, betalar ni mig lika
mycket. Summan upptages naturligtvis af mig, men jag ämnar icke
begagna ett öre deraf för egen räkning, och dess användande,
om ni misslyckas, hvilket jag, uppriktigt sagdt, tror, är på förhand
bestämdt.
»1000 D:r är visserligen en betydlig summa» säger Block» och
mina vilkor icke sådana, att jag utan svårighet kan erlägga
densamma. Men lika mycket, utan att ens veta hvem ni är, går jag
in på vilkoren.»
Han går emot den okände, räckande honom handen. Med ett eget
leende upplyser denne:
»Mitt namn är Munster.»
»Munster?»
»Ja, Assessor Munster, son till en viss professor, om han är
er bekant.»
En llyktig rodnad sprider sig öfver Blocks ansigte.
»Jag följer er, herr Assessor, och under vägen skall jag svara er.»
Vändande sig till stadens borgmästare återtar han.
»Den förbindelse, jag ingått, står fast.»
Munster och Block voro på väg till den förres hem.
»Jag skulle ej hafva blygts, att i den stora samling, der ni och
jag befunno oss, öppet tillstå en ungdomsförseelse, men som
detta icke angick någon af de närvarande, gömde jag mitt erkännande
till ett lägligare tillfälle. Ja, herr Assessor, det var jag, som
skymfade er far, för att, enligt mitt förmenande, betala en förolämpning.
Sedermera bar jag funnit det vara bättre lemna dylika skulder
oli-qviderade. Hvem är personen till hvilken ni kallat mig?»
»En sextonårig flicka, min sons fästmö. Min hustru bar
uppfostrat henne. Flickan har ingifvit moder och son en afgudisk
känsla, hvilken mången gång under hennes helsodagar varit ett
föremål för mitt gäckeri. Men i pröfningens stund förnimmer man
huru svag man i sjelfva verket är. Sonen üfverlefver, åtminstone
icke med bruket af sitt förnuft, sin fästmö, och modren icke sonen,
— och min hustru, herre, är mitt allt. Här är mitt hus, och, om
icke här sker underverk, är det i morgon; —icke ett sorgehus; ty
det är det nu; men — en begrafningsgård.
»Jag upprepar min en gång gifna försäkran, att så framt ni
icke kallat mig i ellofte timman, skall den unga qvinnan ej bäras som
lik härifrån.»
De gingo in i huset, stego uppför trappan, då Munster pekade
åt dörren, sägande:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
