Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
349
»Tfär!» hvarpå lian vände sig från läkaren och öppnade en
annan dörr, inom hvilken han försvann.
Block steg emellertid in i det rurn. hvilket Assessorn anvisat
honom.
Vid en af sparlakan omgifven säng, satt en qvinna omkring
femtio år gammal. En manlig figur låg pä knä vid den sjukas bädd.
Läkaren tyckte sig höra ett sakta qvidande.
Fru Munster såg åt dörren.
»Hvem kommer?»
»En man, som i Guds namn vill försöka, att åter gifva den
sjuka hälsan.»
»Hvem bar fört er hit?»
»Vår Herre.»
»Hvad heter ni?»
»Block.»
Nu uppreser sig den unge mannen. Oaktadt den ha|rdager,
som, i anseende till’de sänkta rullgardinerna, herrskade i rummet,
kunde läkaren urskilja dennes fina, regelbundna anletsdrag. Hvad
uttryck hans blå ögon vanligtvis egde, var icke lätt att nu afgöra.
En enda känsla hade tagit herravälde öfver själen oeh den nämnes
med det, så väl tör örat, som tör ett deltagande hjerta,
missljudande ordet: förtviflan. Stora svettdroppar badade hans panna.
Under det att de tårlösa ögonen stirrade på den ankomne gästen,
sporde han:
»Doktor Block?»
»Ja, var god och drag er undan. Helst skulle jag se, att ni
aflägsnade er ur rummet.»
»Aflägsna dig, min son!» uppmanade modren med låg röst.
Tryckande en kyss på den band, som hängde nedom
sängkanten, vände ban sig mot dörren, såg med bönfallande blick på
läkaren och gick ut. Block närmade sig den lidande flickan. Den
förfärliga sjukdomen förmådde icke vanställa det bildsköna anletet,
nu lika hvitt, som hennes örngott. De stora och uttrycksfulla
ögonen voro djupt insjunkna, läpparna blåhvita och bela kroppen
skälfvande.
»Ni är |lärdt angripen?»
»Ja, men kroppssmärtorna äro ett intet–mot–»,
stammade hon.
»Mot själssmärtorna är det icke så?»
»Jo.» Vridande sina händer, tillade hon: »Finnes ej en lindring
i mina qval, vore det blott tör minuten »
»Ja», utbrast fru Munster, »det är icke allenast kroppen, som
lider, utan iilven själen.»
»Så är sjukdomens art,» menade Block. »Ni är kall utvärtes,
men huru är det invärtes?»
»Jag brinner?.
»Tungan?»
Han återtog, då ban betraktade densamma:
»Börjar redan svartna.»
Fattande hennes arm, vek han undan nattröjan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
