Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
man till en början nästan vara frestad att tro sig försatt i den
gyldene åldern, dS välmåga herrskade öfverallt, och fattigdom och
nöd voro okända.
Att detta lyckliga förhållande dock endast är skenbart, derom
behöfver man ej lång tid att förvissa sig, ty man ser lätt, att
nöden, om den än är undanskjuten, så att den ej straxt faller i
ögonen, likväl obestridligt existerar. Det fordras blott att man makar
undan den massa af siden, spetsar och grannlåter, som förbländar
ögonen, för att märka de vämjeliga trasor, hvarmed nödens barn
betäcka sig; det fordras blott att vika af från den gata med
eleganta butiker och palatslika hus, som är den fashionabla verldens
mötesplats, in i den lilla mörka återvändsgränden, för att inse att
bland de beqväma och vackra boningar, som dagligen uppföras,
inga rum finnas för torftigheten och armodet. Ingenstädes ligga
kontrasterna hvarandra så nära som i stora städer. Derinne i den
präktiga, rikt upplysta våningen, frossar man vid en lukullisk
måltid, som förstör både helsa och penningar; derutanföre
nedsjunker vanmäktig på trappan en af hunger och umbäranden
ut-merglad gestalt, som med tacksamhet skulle kunna mätta sig af
de smulor, hvilka falla från den rike mannens bord. Yppiga
sidentyger, luftiga florsklädningar äro smakfullt draperade i det granna
butikfönstret och ådraga sig de förbigåendes beundran, men ingen
märker den af köld skälfvande modern, som står der bredvid och
som med förtviflan i hjertat sveper en trasig schal omkring sitt
späda barn, hvilket qvider af köld. Men dessa kontraster, dessa
mörka skuggor på den brokiga taflan äro så alldagliga, att
mången ej varseblifver, eller åtminstone ej ger akt på dem. Andra
återigen märka dem väl, med ömmande hjertan, men tänka "det
måste så vara, vi kunna ej hjelpa alla olyckliga" — och så söker
man tillsluta ögonen så godt man kan; man ilar skyndsamt förbi,
kastar kanske en allmosa åt den behöfvande och bjuder sedan till
att glömma att det verkligen finnes så mycket elände till i
verlden. Tanken derpå är nedstämmande, är plågsam, och hvarföre
skall man oroa sig mer än man oundvikligen behöfver?
Så bör det likväl ej vara. Vi hafva alla pligter att uppfylla,
och det tillhör de bättre lottade att söka förbättra de
underordnade klassernas ställning, så väl i moraliskt som i intellektuelt och
materielt hänseende. Der nöden och umbärandet trycka som
hårdast, der lefver menniskan ett halft djurlif, ja, nedsjunker på sätt
och vis lägre än det osjäliga kreaturet, emedan hennes högre
natur går förlorad i den eländiga tillvaro, som ej har annat mål än
de materiella behofvetis och kanske njutningarnes tillfredsställande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
