Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
röra. Vi bedja dem utveckla hvad vi endast kunnat påpeka,
utföra hvad vi endast mäktat antyda. Endast den, för hvilkens
blickar ingenting är fördoldt, ser och täljer alla de bittra tårar,
som flyta i tysthet; lyssnar till de hopplösa suckar, som utpressas
af tärande bekymmer. Och månne det för ett ädelt qvinnohjerta
kan finnas en ljufvare tillfredsställelse, en renare lycka, än
medvetandet af att hafva aftorkat några af dessa tårar, att hafva lindrat
några af dessa bekymmer? Dock, kraftigare än alla uppmaningar
vi kunna framställa, än alla skäl vi kunna framdraga, tale till
hvarje hjerta dessa den gudomlige Mästarens enkla, men
innehållsrika ord: "Hvad J hafven gjort en af dessa minsta mina bröder,
det hafven J gjort mig." St—
VÅR LEKTYR.
«Jag ha—de en vän I
(Ritardando.)
Men han flydde från mig och kom al—drig — igen 1
(Axcellerando.) (Lamentabile.)
Nu vandrar jag ensam på stra — an — den
(Con melanconia.)
Och ri — tar i sa — nden.’.’.’»
(Sospirato.)
Detta bedröfliga öde, som kommit så många »himmelska ögon»
att rinna, så många »beklämda hjertan» att sucka och så många
01 och Vel att fratnsväfva öfver »bleka och skälfvande läppar»,
(hvilket allt dock sällan hindrar, att de der »himmelska» nästa
minut äro pin torra och ganska jordiska, alt de der »beklämda,» dagen
derefter afkasta sin börda och att slutligen de der »bleka och skälfvande»
nästa ögonblick småleende mysa mot någon annan till stranden
nykommen »flamma»,) detta bittra och sorgliga öde, säga vi, hvem
skulle hafva trott, att det hållits i beredskap älven för oss! För
oss, som redan (tyst, tala aldrig orn’et, kära läsare!) lemnat
ungdomens hägrande, stormiga strand bakom oss och lyckligen kastat
ankar i medelålderns lugna hamn, der vi trodde oss, såsom passiva
åskådare, på afstånd kunna iakttaga stormens härjningar och hålla oss
beredda att utkasta ett och annat räddningståg åt de skeppsbrutne,
eller åt dein, som fastnat på grund och blindskär. Huru bedröfligt,
huru påkostande för den ädla stoltheten att slutügen nödgas
instämma, äfven vi, i den sorgesamma visan:
»Jag ha—de en vän/»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
