Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
vudstaden, de ensliga vandringarne i Millys skuggrika parker,
utmed sjön vid Bourges eller pä Ischias hafombrusade stränder,
lärer varit ganska stormig, författade han sina första dikter, hvilka,
under benämningen Meditationspoétiques, utkommo i Paris, 1820,
och tillvunno sig utomordentligt bifall. Publiken, mätt på de
svassande och ordprålande dithyramber och oder, som de fransyska
poeterna, allt sedan Ludvig den 14:des tid uppdukat, tjusades af
Lamartine, hvilkens fromma, svärmiska, trånadsfulla poesi
syntes hafva anslagit en ny sträng på lyran. På mindre än
fyra år spriddes 45,000 exemplar af les Méditalions. En såda»
lysande framgång hade ingen författare rönt sedan Chdteaubriand,
då ban, 20 år förut, hänförde publiken med sin berömda Gcnie du
Chrislianisme.
Man kan nästan säga, att Lamartine, genast vid detta sitt första
offentliga uppträdande, helsades såsom en partichef på det
litterära stridsfältet, der frihetsropet ljudit nästan samtidigt med
Mar-seillaisen, ehuru den stora afgörande sammandrabbningen inträffade
först efter kejsardömets fall. Denna stora litterära rörelse, som,
ehuru länge förberedd, dock erhöll sken af att vara en omedelbar
följd af restaurationen, hade splittrat sig i trenne bestämda
riktningar, följande hvar och en sina ledare. Den första, katholsk och
royalistisk, samt, i ästhetiskt afseende, starkt lutande åt
medeltids-romantiken, hade ursprungligen utgått från Chdteaubriand, samt
hade Victor Hugo till sin ledare; den andra, kristligt sentimental
och monarkisk, med liberalare och mera human hållning, fann nu
i den unge Lamartine sin representant; den tredje, rent nationel
och liberal, anfördes af Béranger. Alla dessa nya skolor, om man
så vill kalla dem, uppträdde i strid med den gamla stela,
andefattiga härmningspoesi, hvilken, under förflutna århundraden, i
Frankrike varit den förherrskande och hvars förlamande ok icke ens
dess största snillen förmått helt och hållet afskudda sig. »Ned med
det gamla I - »Bort med klassikens stela mönster och föråldrade
lagar 1» var dagens lösen för poeterna, liksom hos oss vid
phosphoristernas uppträdande. I sjelfva verket synes dock
Victor Hugo vara den enda af de trenne ofvannämnde ledarne,
som fullkomligt lösslitif sig från klassicismen, hvars inflytande
Lamartine aldrig helt och hållet undandragit sig, medan Béranger
diktade sina egendomliga visor allt efter som det föll honom in,
med föga studium eller beräkning och utan att fråga efter om man
ville kalla honom Klassiker eller Romantiker. Ultra-romantikerna
hade också ganska mycket att invända emot Lamartine och ville
ej ens alltid erkänna Béranger. I sjelfva verket finner man också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
