Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
hos dessa bSda ett slags neutralisation af klassikens och
romantikens systemer, i det de ingjöto ett nytt tankeinnehåll i de gamla
formerna. Lamartine uppträdde såsom en mild tröstare för alla veka
och fromma själar, och har äfven sedermera, då hans religiöst och
monarkiskt stämda sentimentalitet och melankoli småningom under
humanitetens och philantropiens täckmantel antog en allt mera
materiel och demokratisk färgton, bibehållit sig såsom representant
för ett stort antal liktänkande landsmän. Hvad Béranger beträlTar,
så fortgick han lugn på den breda stråt, som republiken och
kejsardömet uthuggit tvärt igenom sakernas gamla, förvuxna och
intrasslade ordning. »Han blef» (säger en af hans och frihetens varma
beundrare) »den mest nationella skald Frankrike någonsin egt,
folkets odödlige sångare, detta folks, hvilket genom 1789 års revolution,
plötsligen försattes från statsskeppets lägsta rum upp på dess
fördäck och vid dess roder. Béranger tog detta eldiga, så ofta af
egna passioner vilseledda, men dock i grunden ädla folk, med alla
dess tankar och känslor, dess fruktan och hopp, hat och kärlek,
hela dess religion, moral och politik, till ämne för sina, djupt i
nationens hjerta genljudande, Chansons, och ledsagade det segrande
ända till 1830 års revolution, hvilken i dess händer återlemnade
rodret, som för en tid blifvit det frånryckt.»
Men vi återgå till den beundrade författaren af »les Meditations,»
och för att göra hans ställning till den, vid hans lörsta uppträdande,
förherrskande stämningen inom litteraturen, för läsaren så mycket
mera åskådlig, meddela vi här några af Lamarlines egna yttranden
om den franska poesien vid denna tid:
»Jag erinrar mig, huru vid mitt första uppträdande i verlden det
icke fanns mer än ett omdöme, en röst, rörande det ohjelpliga
förfallet af den menniskoandens mystiska förmåga, som man kallar
poesi, och hvilken allmänt förklarades vara både död och begrafven.
Det var under kejsartiden — den märkliga tidpunkten, då
inkarnationen af det adertonde seklets materialistiska philosophi uppenbarade
sig i styrelseform oeh seder. Alla dessa malhematiks-menniskor,
som då allena egde ordet, och som förkrossade oss andra unge män
under ett olidligt tyranni, trodde sig hafva för alltid utplånat hos
oss allt det, soin de verkligen lyckats att döda hos sig sjelfva, — allt
hvad som i menniskotankcn är moraliskt, gudomligt, melodiöst.
Ingen kan, för den som ej sjelf varit ögonvittne dertill, skildra den
skrytsamma ofruktsamhet, som var denna tid egen. Man skulle
kunna likna den vid det sataniska leendet hos en fallen ande, hvi|,
ken lyckats alt förnedra en hel generation, att med rötterna upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
