Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ve mig t Ve mig! Ej som nu, med hjertat
Isbelagdt, med blicken slö och halfsläckt,
Såg jag förr — om verklig’n jag det var —
Glorian kring din varia skepnad tändas,
Dunkla lockarna till guldsvall bytas,
Tills förvandlad sjelf, med dig jag glödde,
Brann af samma eld, som långsamt purprat
Ditt palats och dina gyllne portar,
Der jag än, fast vaken, låg och drömde,.
Medan mun och kind af kyssar höljdes,
Friskare än ariadaggens droppar,
Balsamdoftande som rosens späda,
Halfutspruckna knoppar — låg och hörde
Läpparne, som kysste, sakta hviska —
Ack I jag vet ej hvad — så vildt, så ljufligt
Som deri underbara sång jag hörde
Från Apollos lyra sent en afton,
Medan — llion lik — en hägring höjde
Upp ur dimman sina smärta spiror.
Och likväl — håll mig ej evigt bunden,
Fången här hos dig i österus rymder,
Du, som nu ett intet är för mig!
Kyligt synes mig ditt rosentöcken,
Kall din glöd; och skygg min fot beträder
Vacklande din strålbelysta tröskel,
När från fälten omkring menskors boning
— Sälla nienskor, som på döden hoppas —
Och från torfbeklädda, gröna kullar.
Der de sällaste, de döda, dväljas,
Dimman sakta stiger upp mot skyn.
Gif mig fri I ack, låt till jord mig varda!
Du, som allting ser, min graf kan skåda,
Då hvar dag din skönhet sig förnyar —
Men låt mig ett stolt, i mullen jordad,
Evigt glömma, att som förr du kommer,
Dragen af ditt spann på silfverchar.
EFTER VICTOR HUGO.
(Ur »Les voii intérieures.)»
Då hvarje själ, som dväljes i
En drägt af stoft,
S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
