Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
grannskapet, der hon ligger och kläcker sina ägg. Förgäfves
an-vänder jägaren, då mer, den falska lockande Sirén-sången. Först
när man kommer tiitt intill dem, flyger han sin kos, men slår ned
icke långt derifrån och ger till ett skratt, hvilket tyckes vara
ämnadt att aflägsna faran ifrån honan genom att narra den
tilläfventyrs illasinnade öfverraskaren alt börja förfölja honom. Honan
ligger emellertid orörlig på äggen och flyger icke upp, förr än man
kommer så nära, att man nästan är på väg att trampa på henne.
Också är hon till färgen så lik marken, att man knappt märker henne
— n. b. ryporna äro gråa om sommaren. Men när man nu
kommer så nära, att hon måste fly undan, låtsar hon vara så ofärdig
att hon icke kan llyga, utan flaxar något och springer, för att locka
öfverraskaren bort från äggen att förfölja henne. Hastar man nu
efter henne, så gör hon sig i början ännu icke brådtom att komma
undan, utan kryper och flaxar framför ens fötter. Men småningom
börjar hon återfå sina vingars bruk: hon flyger något stycke och
sänker sig åter till marken. Sedan hon på det sättet lyckats locka
sin fiende långt ifrån äggen, flyger hon sin kos. Men, om man
icke förföljer henne, utan stannar på samma ställe, eller efter ett
kort förföljande börjar vända om dit, slår hon ned framför ens
fötter, springer af och an samt låtsar skynda än hit, än dit; ja, hon
kominer så nära att föga fattas, det hon ej med vingarne rör
vid fötterna; det är förundransvärdt att se, för hvilken ögonskenlig
lifsfara, den arma fogeln blottställer sig för sitt foster. Äfven äggen
äro till färgen, liksom fogeln, grå eller snarare brunspräckliga,
såsom de gamla vissnade lofven och tallstrunten, som ligga på
marken. Naturen har utbredt en förvillande slöja af likhet öfver det
värnlösa lifvet, till att gömma det för rofgiriga blickar, och det är
i allmänhet som vore man slagen med blindhet, när man kommer
i närheten af en fogel, som ligger på sina ägg; man ser honom
icke förr än man är pä väg att trampa på honom och han då
måste taga till llykten. Sedan ungarne blifvit utkläckta, håller sig
bela kullen tillsammans ända till senhösten: hannen, honan och
ungarne. När man ölverraskar en dylik liten familj skingra sig
ungarne hit och dit i gräset, ty ehuru de llyga tidigt, förmå de dock
ej llyga långt; sedan de slagit ned, ligga de stilla som stenar och
inkrupna i gräset, eller tätt ihopkrupna. invid marken, så att det
är nästan omöjligt att upptäcka dem. Emellertid arbetar hannen
och isynnerhet honan på att förvilla dem, som skrämt upp den lilla
familjen. Hennes ifver och ångest äro obeskrifliga; lifvet tycks hon
nu ieke alls fråga efter, utan synes nästan vilja truga sig på sin
fiende. Medan ungarne äro små, samlar modren dem om nätterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
