Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
började tröttna och lian hade ej annat råd än att öfverlemna sig
åt strömmen, hvilket ban ock beslöt göra, endast ban först läst
Fader vår. Denna bön bad ban nu i tankarne under det ban höll
andan och helt och hållet öfverspolades af vattnet; men när ban
hunnit till, Fräls oss ifrån ondo, så fattade honom en man — en
bruksarbetare, som hört hans nödrop — och drog upp honom.
Det vill väl synas som om dikten lånat sin pensel att måla
frälsningens arm, fallande den bedjande, just när ban i tanken utsagt
sitt: Fräls oss ifrån ondo; men det var ej den mannens plägsed
att förtälja, hvad som icke händt, och jag har berättelsen af hans
egen mund. Sjelf har jag, vid mera än ett tillfälle, lärt känna den
gudomliga Försynens närvarelse, nästan lika synbart. — För öfrigt
lemnar jag åt hvar och en att tro hvad ban behagar om
berättelsen och återgår till mina rypor.
»Vintertiden äro ryporna snöhvita med svarta näbbar och se
rätt vackra ut, der de trippa omkring bland busksnåren och knapra
i sig björk-knoppen. Till storleken äro de bland de minsta
skogs-loglar, något större "än hjerpen, och hafva till smaken någon likhet
med denne, llypornas rätta hem är i fjellen, isynnerhet i
skogsbrynet — så kallas den sista småskogen, som småningom upphör
hvarefter kala fjellet vidtager, der endast enbuskar och rypris
(Betula Nana) vexa. Dessa skogsbryn beslå utaf småbjörk och
buskar, och tyckas utgöra rvpans lustgård. Här. förekomma de
stundom i talrika skockar som snömoln och det har händt, att
fattiga Lappar uppehållit sig endast med ryp-langst. Om våren skingra
sig de stora skoekarne och man får endast se rypor parvis.
Ryp-honan har ett vissl läte. hvarmed hon vanligen lockar sina ungar,
när hon måst skilja sig från dem, men äfven hanen, såsom man
kan se af den ellekt, hvarmed man kan härnia det. Detta läte
förnimmes så stilla, sakta och hviskande, att man tydligt kan märka,
huru det ej är ämnadt att höras öfverljudt. När nu jägaren om
våren lar höra en ryphanne skratta och härmar honans lockning,
kommer hannen och sätter sig belt nära, ger till ett nytt skratt och
tyckes lyssna. Då får ban döden i stället lör det kära rendez-vous
ban väntat. Fljest underhålla ryphannarne den tiden ett rätt
muntert väsen i skogarne, ty de skratta olta, och när en börjar, lockar
ban andra med sig, och så går det som en ropande telegraf genom
bela nejden. Det är isynnerhet tidigt om morgnarna, från kl. 1
till 4 eller 5, som skogarne lefva i denna muntra ton och sedan
någon stund på aftonen. Sedanden egentliga parningstiden är förbi,
viker hannen aldrig från sin maka, utan uppehåller sig belt nära i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
