Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då domnar pulsen — sinar lifvets källa;
I öknen vi försmäkta år från år,
Och ingen Moses mera klippan slår,
Att fram ur stenen lifsens vatten qvälla.
Så plötsligt ske ej undren mer, men samma
Välgerning Herren oss ännu beskär
1 tålamodet, denna dolda flamma,
Hvars milda våld den hårda stenhäll spränger,
Hvars dolda kraft graniten tyst förtär,
Tills fram i droppar lifsens källa tränger.
VIII.
Barnet vid närande modersbrösten
Lugnas så länge det .frånvandt ej blifver,
Redan instinkten den späda ju drifver,
Der att uppsöka den ljufvaste trösten.
Fullväxt söker du skentröst, som ljuger:
Arbete, nöjen och njutningar rika —
Tröstgrunder, som dock bedrägliga svika,
Som när på fingrarne dibarnet suger.
Åter till menlöst barn må du blifva,
Vänjande till —- till en Fader dig åter;
lian blott har lindring för barnet, som gråter,
Näring och ro »endast Han kan dig gifva.
IX.
Likasom springuren yra
Tämjes af piskan, då ryttarens vilja
Gradvis han börjar urskilja,
Låtande ödmjukt af denna sig styra;
Så är, o Gudi det min lindring
Att, om än icke min bön Dig nu rörer,
Du den förbarmande hörer
Och den bevarar i evig erinring.
Om än så hårdt Du nu slår mig,
Du är dock när — sjelfva slaget det säger —
Dig i min sorg jag då eger,
Och i min nöd Du tillfullo förstår mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
