Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151,
Doktorn var ej hemma, men M.r.i P., alltid menniskoälskande och
hjelpsam, skyndade genast till de lidande för alt ge de råd och det
histånd hon förmådde. Hon stannade der, och efter några timmars
förlopp kom också Doktorn, men alla bemödanden voro fruktlösa
— döden hade tecknat sitt offer ocli den lilla måste bort, bort från
deri gråtande modren, hvars tröst och älskling hon varit, från
fadren, som ej ens förunnades den tillfredsställelsen att än en gång få
omfamna henne, från bröderna, som knappt förstodo hvarföre den
lilla systern låg der så blek och kall och från den grönskande
jorden, der hon endast upplefvat sju somrar. Hitler var den smärta,
som gnagde på den arma modrens hjerta, der hon stod erisam vid
den lillas bår, med tankarna delade mellan den saknad hon sjelf
kände och den, som hennes make skulle erfara, då hon till honom
måste frambära sorgebudskapet. Men hon fick ej hängifva sig åt en
overksam smärta, ty hon tnåsle skyndsamt bereda sig att
öfverlemna sin lilla älskling åt jordens moderliga sköte, och bredvid
henne hördes en späd, qvidande röst, tv en af gossarne hade ock
insjuknat och behöfde hennes omvårdnad.
Grannarne deltogo varmt i hennes smärta och gåfvo henne det
bistånd, hvaraf hon var i så stort behof. Följande dag var Söndag,
och ehuru strängt än Sabbatben hålles i Nord-Amerika, ges det dock
tillfällen, då nöd bryter lag. Sådant var nu fallet, och på
förmiddagen förlärdigades en likkista och en graf gräfdes på Dungannons
begrafningsplats under de stora lif-ekarne. Pä hvarje plantage
finnas nemligen tvenne begrafningsplatsen en för de hvita, en för de
kulörta, ty ej en gång döden förmår här borttaga kast- eller
färg-skillnaden.
Klockan fyra på eftermiddagen skulle begrafningen försiggå och
M:r P. och M:r 11. hade lofvat att draga försorg derom. Dagen
var herrlig och klar och jag åtföljde M:rs P., då hon med sina
barn begaf sig till sorgehuset, der vi voro de enda gästerna, som
i parlor’n emottogos af den bleka, svartklädda modren. På ett bord
stod drn enkla, omålade kistan och deruti låg en liten hvitklädd
varelse, med några geranieblad instuckna i den späda, kalla
banden. Ilon såg ännu täck ut, den lilla tycktes försänkt i en ljuf
slummer. Vi satte oss tysta; en af herrarne framgick till kistan,
uppläste några böner och i ett andäktigt »Fader Vår» förenade sig alla
hjertan. Den djupa tystnad, som nu uppstod, afbröts slutligen af
några af M:r P. till den beklagansvärda modren framhviskade ord,
hvarpå denna uppreste sig med synbar ansträngning och närmade
sig den lilla, för att taga ett sista farväl. Vi sågo ej våldsamma
utbrott af smärta, hörde ej ett ord af förtviflad klagan, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
