Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
173,
tre, men företrädesvis uppsökande och framkallande det bästa hos
dem. Ilon lär slutligen inse, att hon kan lefva midt i
verldshvim-let, om pligt och samhällsställning så fordra, utan att dock blifva
en verldslig qvinna; korteligen, hon brukar verlden enligt Skaparens
afsigt och efter Hans exempel, som sjelf sade, att »hvetet och
ogräset måste växa tillsammans, tills skördeanden varder kommande.»
En dylik qvinna — och jag frågar dem af mitt eget kön, som
läsa dessa blad, om jag ej målat henne efter naturen? om ej
månget tynande och otillfredsstäldt hjerta, klappande tungt med rastlös
och oförstådd oro, i mina enkla och enfaldiga ord igenkänt sina
egna bittra, men stumma känslor? — en dylik qvinna skall blifva
något annat och bättre än den, hvilken förlagt sitt hopp om lycka
endast tdl detta lifvet. Hon skall hvarken bli verldsdamen efter
Mrs Skcictons*) mönster, eller den qvicka verldsdamen, hvilken
vill pråla med urblekta fjädrar inför en ny generation, som ej
känner henne eller känner henne blott för att bele henne; och
slutligen blir hon icke heller en verldsdame i vanligaste bemärkelse.
Denna senare, hvem har ej någon gång påträffat henne åldrad
och glömd? Beroende af deras medlidande, hvilka ännu minnas
hvad hon varit eller kunnat vara; bortbjuden, emedan hon ännu
bibehåller en viss angenämhet i väsendet, och emedan »hon tycker
så mycket om sällskap, stackars liten»; och likväl ständigt försatt
i grämligt lynne genom ett oupphörligt behof af »excitement», som
kommer henne> att föredraga alla andras sällskap framför sitt eget;
plågsamt afundsjuk om hvarje återstod af tillgifvenhet, medan hon
dock sjelf aldrig oegennyttigt egnat någon sin egen vänskap, utan
utbredt den, likt skolbarnens smör och bröd, öfver en så vid yta,
att den blifvit fullkomligt intetsägande och värdelös.
Verkliga vänner eger bon inga: hon har hvarken önskat sig
eller förtjent sådana. Under bela sin långa lefnad har hon aldrig
varit i stånd att slå rot i ett menskligt hjerta. Och, hvad den
gudomliga kärleken angår, är det fara vardt, att hon aldrig sökt och
aldrig trott på den. Hennes tro har inskränkt sig till den
madras-serade bönpallen, till bönboken af sammet med förgyldt kors, till
vissa religiösa tankar, fraser och talesätt, lämpliga för sön- och
helgdagar och synnerligen passande för den »behagliga tid», då hon
tänker »göra upp sin räkning med Himlen», såsom domaren
tillråder den lifdömde brottslingen att i ett annat lif söka den nåd, som
här förvägras honom. Men för allt annat är hennes själ (afskiljd
*) Se Dickens Dombey and Son.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
