Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224
Poesien utgjorde numera ej Madame de Girardins enda litterära
sysselsättning; hon vände sig äfven till prosan, hvilken blef ett ännu
tacksammare fiilt för hennes snille. Novellerna le Lorgnon, Contes
(Tune vieille fille, Mr. le Marquis de Pontanges, och la Canne de Mr.
de Balzac, skrefvos alla under de forsla ären af hennes äktenskap och
utmärka sig för samma finesse, samma fyndiga qvickhet och lekande
stil, som de bästa af hennes smärre poemer, men visa mera
originalitet och sanning i uppfattningen.
Ar 1836 började hennes man utgifvandet af den sedermera så
allmänt spridda tidningen la Presse, och vann för den äfven sin
hustrus talangfulla penna. Hon skref nemligen der, från 1836 till
1848, under pseudonymen le vicomte de Launay, de beryktade Lettres
Parisiennes, ulan tvifvel det yppersta, som flutit ur hennes penna. De
utgöra Causerier öfver dagens ön dits, der tidens lyten straffas, dess
löjligheter och svagheter gisslas, dess litterära och artistiska alster
granskas, dess politiska förhållanden skärskådas än med godmodig
humor, än med gisslande ironi, än med spelande qvickhet, och alltid
med den finaste urskillning och takt samt ett oefterhärmligt lekande behag
i stilen. Tidningens popularitet stegrades så betydligt af dessa den
elegante vicomtens lemnade bidrag, att dess aktie-egare enhälligt beslöto att
författarinnan för hvart och ett af dem skulle erhålla ett arfvode af
500 francs. Dessa bref hafva sedermera, särskildt aftryckta i många
upplagor varit spridda bland den läsande allmänheten, samt utgjort
mönstret för oräkneliga mer och mindre lyckade efterhärmare, bland
senare tiders feuilletonister. Lamartine jemför dem med Addisons
berömde »Spectator» och en annan kritiker yttrar:
»Les lettres parisiennes utgöra Paris’ historia under åren 1836
till 1848; det vill säga den del deraf, som halkar undan den
vanlige historieskrifvarens penna.»
Vi kunna ej neka oss nöjet att som prof på författarinnans
öfverlägsna talent såsom prosaist anförda några karakteristiska utdrag ur
dessa bref.
Vi välja då till en böljan en af de med lätt hand utkastade
satiriserande sedemålningarne från 1837:
Förr hade man några få förtroliga vänner för hvilka ens dörr,
hjerta ocli börs alltid voro öppna, inför hvilka man vågade öppet lida,
bäfva, hoppas —ja, till och med rodna; vänner, åt hvilka man egnade
halfva sin dag. Derjemte hade man omkring ett tjugotal bekanta, som.
man ganska ofta såg, ocli slutligen samlade man vid högtidliga tillfällen,
d. v. s. en gång om året, hos sig 2 högst 300 likgiltiga personer, om
hvilka man under den öfriga delen af året aldrig hörde talas. Nu
deremot har hjertat vidgats, eller snarare preglat sig ett slags gångbart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
