Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
233
Der han i himlarnes famn klagande döljer sitt qval.
Och emot tindrande skyn stiger hans klagan med honom,
Toner, som anslagna här, der klinga mäktigt och fritt,
Bristande ohejdadt ut, djupt ur det qvalfyllda bröstet,
Som när, ur laddade moln, ljungelden bryter sig fram.
Men du, som följer hans flygt upp mot den stjernströdda rymden
Och som beundrar så högt vingslagens snabbhet och kraft.
Anar dock, misstänker ej, att stormfågelns klagoskri fyller.
Vidt öfver jordkrelsens stoft, rymder dem du icke när.
Under denna tid — ären 1851—54 — inföllo de triumfer på det
dramatiska området, som vi här ofvan omtalat.
Mad. de Girardins salong, der hon varit van att förena en så
lysande samling af utmärkta personligheter, öppnade sig numera hlolt
för hennes närmaste vänner, hvilka der funno henne träget sysselsatt
med pennan i handen, som hon dock alltid var redo att bortlägga, för
att med lif och alltid varmt intresse deltaga i samtalet. Aldrig
kunde ens den tidigaste visit öfverraska henne i déshabillé. Äfven
då hon var som ifrigast fördjupad i författandet af en komedi eller en
novell, var hon alltid elegant klädd och färdig att emottaga sina vänner,
hvilka också sade sig aldrig förmärkt hos henne ringaste spår af en
bläckfläck eller en distraktion. Äfven då hon var som mest
sysselsatt gaf hon sig sken af att hafva ingenting att göra. Hon hade
en klar stämma, ett behagligt och lifligt uttal och hennes
konversation hade ett eldigt, sprittande och oöfverlagdt behag. Hon
skrattade gerna och hennes skratt var friskt och gladt; hon var qvick,
men aldrig på andras bekostnad och hon hade ett lyckligt sätt att
framlocka sin omgifnings behagligaste och förmånligaste sidor samt
att sätta den »à son aise.» Samtalsgåfvan synes i sjelfva verket
hafva varit hennes största talent.
»Hennes högsta triumf,» vi anföra åter Lamartines ord, »var
hennes konversation. Hennes snille var ett af dessa, som man
måste läsa på egarinnans anlete, i hennes ögon, i tonfallet af hennes röst.
Dessa snillens mästerverk äro deras egen personlighet. Det finns ingen
edition af deras verk, som går upp emot behaget af en aftonstund,
tillbragt vid deras husliga härd. Hon var sammanhållningsbandet
för alla de älskvärda eller ryktbara personligheter, som der
förtroligt sammanträffade. Men bandet brast och kretsen upplöstes.»
Madame de Girardin var barnlös och lärer hafva sörjt der
öfver. »Hon sörjde de barn, hon aldrig egt,» säger Lamartine,» och
sjelf sjunger hon i en af sina vemodigaste sånger, ställd till
hennes syster:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
