Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde häftet - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
MISSNÖJE MED SIN LOTT’).
Hvi knorra då menniskorna alltså
medan de lefva. Hvar och en knorre emot
sina synder. Jer. Kl. 3 Cap. 39 v.
FA äro (le, som anse sig vara pà sin plats här i verlden, och
ännu larre de, som förstå att finna sig på den plats, de en gång
fått. Hvad mena vi väl med att vara »på sin plats?» Utan
tvifvel det, att vara försatta i en ställning, livars förhållanden tillåta oss
att utveckla det goda, som möjligen finnes inom oss, alt blifva så
fullkomliga vi enligt vår natur kunna blifva, att med uppöfvande af
själs- och kroppsförniögenheter verka allt hvad vi förmå till egen
och medmenniskor nytta, och sålunda bereda oss frid med verlden
och oss sjelfva, sålunda förvärfva ett af de första vilkoren för all
jordisk lycka — förnöjsamhet. Att menniskan ej blir allt hvad hon
. kan blifva, utan att vara Iri, är ett erkändt faktum; men till en
; viss grad är hvarje menniska ofri. Hon är beroende af sociala
förhållanden, vanor, uppfostran, samhällsställning, tusende
omständig-I heter, små och stora, som mer eller mindre inskränka hennes yttre
frihet. Hon kan icke sjelf bestämma öfver allt detta, åtminstone
blott öfver en ringa del deraf. Hon kan således ej mer än till en
olta ganska obetydlig grad bestämma sin plats i lifvet. En yngling
saknar t. ex. ofta utmärkande anlag för något visst lefnadsyrke.
Fadren måste då välja för honom efter bästa förstånd och sonen
vandrar lydigt framåt på den utstakade banan; först då det är för
sent att vända tillbaka, upptäcker han, att lian icke är på sin plats,
utan att en annan sysselsältning skulle passat honom vida bättre.
Besitter ban då ej nog moralisk kraft och sjelfkännedom att, så till
sägandes, framleta den förmåga, som bäst lämpar sig till hans
lefnadsställning, förstår ban ej att hvarje menniska kan adla sina
åligganden, huru ringa de än må vara, genom det sätt, hvarpå hon
uppfyller dem; öfverlemnar han sig åt tanken att ha förfelat sin
bestämmelse — då är ban förlorad och blir i bästa fallet en nolla,
en onyttig medlem i samhället, om ban ej sjunker ännu djupare.
*) Insändt.
Tidskrift för Hemmet. Arg. III.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
