Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
Perfektibilitetslagen eller den naturlag, som manar menniskan
till sträfvan efter fullkomlighet, är en lag, hvars uppfyllande är så
oupplösligt förbunden med hennes sällhet, att man utan öfverdrift
torde kunna påstå, det största delen af hennes lidanden härröra från
öfverträdandet deraf. Hvarje steg framåt, det må vara i moraliskt,
intellektuelt eller blott materielt hänseende, förökar alltid till en
viss grad hennes välbefinnande, då deremot hvarje tillbakagående 1
samma hänseenden gör henne mer eller mindre missmodig och
olycklig. I)et gifves visserligen en oändlig mängd missöden, som
hvarken kunna förutses eller afvändas; men ju högre den
moraliska ståndpunkten är, hvarpå menniskan står, desto lättare
fördrager hon dessa vedermödor, dessa lidanden; hon ej allenast vet, hon
känner och erkänner äfven djupt och ödmjukt, att de äro
pröfningar, skickade af Gud, och att ban förlänar sitt bistånd att bära
dem, då hennes egen svaga kraft svigtar. Med förtröstan på
Honom kan hon i den goda dagen vara glad, men ock taga den onda
till godo, alltid undergifven Hans vilja, och väl henne, om hon så
förmår höja sig öfver stoftet, att ingen jordisk sorg har makt att
nedtrycka hennes bättre, hennes andeliga Jag. Huru tungt drabba
ej deremot de olyckor, man sjelf förvållat, huru bittra äro icke de
motgångar, som äro följder af egna fel, synder och öfverträdelser.
Allt förenar sig då att öfver den skyldiga uttala förkastelsedomen^
och strängast är den, som afkunnas af hennes eget samvete. Hon
eger då intet, som kan hugsvala, och det återstår henne blott då,
såsom i många andra lifvets förhållanden, bönen: »Utrrc förbarma
dig öfver mig, syndare!»
Dessa allmänna reflexioner finna synnerlig tillämpning, då man
betraktar det sätt, hvarpå olika individer uppfatta sin ställning i
lifvet. Mängden tänker ej på att man, med Guds hjelp, bör söka verka allt
det goda, man förmår på den plats, Försynen anvisat; det faller sig
lägligare och beqvämare att tänka det man olyckligtvis blifvit
inkastad på en bana, der föga eller intet står att uträtta; hade man
deremot fått en mera passande verkningskrets, skulle ock
resultaten blifvit belt annorlunda. Den, som så tänker och säger, handlar
lika med tjenaren, hvilken nedgräfde sitt pund i jorden, emedan ban
ansåg det för ringa. Ilan glömmer, att inför Gud är ingenting stort
eller litet, och att den, som varit trogen i det lilla, ock får komma
in i sin Herras glädje.
Att allt missnöje med Guds styrelse, till sin innersta rot,
härrör från bristande, gudsfruktan har så många gånger blifvit
bevisadt och ådagalagdt, att något vidare ordande derom borde vara
öfverflödigt, och som vi i alla fall ej ämna skrifva en religiös af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
