Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265
skulle vi lättare fördraga lifvets pröfningar och mödor, skulle vi
vara mera nöjda med var lott. Om den gifta qvinnan äfven som
maka ej är lycklig, kan hon dock vara lycklig mor, denna sällhet
uppväger mycket lidande. En mor, som rätt uppfattat sitt kall, vet
att hon pä sin plats kan verka för det godas framgång på jorden,
och finnes väl ett ädlare mål att verka för? Ilon kan, om äfven
under mödor och försakelser, samla ett rikt förråd af glädje och
välsignelse för kommande tider, hon har en stor makt, men också
ett stort ansvar.
En otalig mängd menniskor finnas, som tyckas vara i
besittning af allt hvad lifvet eger att bjuda, men som det oaktadt
beständigt äro olyckliga och missnöjda. Hvarföre det? Månne ej
de förnämsta orsakerna dertill ligga i sjelfviskhet, högmod och
fåfänga. Ett verkligt lidande höjer, eller bör åtminstone böja själen,
ett inbilladt deremot försämrar ovilkorligt, och, underligt nog,
nedstämmer mången gång sinnet mera. Mången fru, som i åratal varit
svag och sjuklig, lider mindre deraf, än af att hafva blifvit
förbigången vid en bjudning, och mången flicka med af bleksot
svidande bröst eller värkande hufvud, känner denna smärta mindre,
än sorgen öfver att läkaren förbjudit henne fara på bal. Hvilken
outsäglig lättnad, för menniskoslägte!, om man kunde subtrahera de
inbillade olyckorna från do verkliga ocb endast behålla de
sistnämnde. Det har många gånger blifvit sagdt, att hvad man ej
anser för en olycka icke heller är någon sådan, och kände och
in-såge menniskan blott rätt allvarligt att i verlden ej gifvas mer än
ett verkligt ondt — synden — så skulle en belt annan
lefnads-åsigt göra sig gällande än den hon nu vanligen hyllar. Ofta anses
det för en olycka, åtminstone såsom en giltig anledning till
missnöje, att ej vara nog hedrad, nog värderad af sina medmenniskor.
Icke hör man någon klaga öTver att blifva uppburen, firad, fjäsad.
Nej, ingen anser sig ha fått för mycket i detta hänseende, men
väl for litet. Ar icke detta egenkärlek, fåfänga, sjelfviskhet,
högmod eller hvad skulle det eljest vara? — »Känsla af eget värde,»
»omsorg om eget anseende,» säger man. Ball! Känslan af eget
värde, omsorgen lör eget anseende — hvilka båda s,aklöst kunde
utbytas mot ödmjukhet — borde ej nedlåta sig att gå med håf för
att uppsamla några smulor af pris och beröm. Gör rätt och sky
ingen, heter det, men icke står det någonstädes skrifvit: Tigg
beröm och pris af alla menniskor! Egenkärleken är en passion, som
ej skyr att tillegna sig äTven de ringaste smulor af hyllning, men
som icke destomindre aldrig blir tillfredsställd. Undersöker man
noga orsaken till hvarje missnöje, stort eller litet, är den oftast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
