Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
samma lifvet, kunde ega sin moders erfarenhet alt stödja sig vid,
kunde börja der hon slutadel Det skulle, i sanning, hafva varit
en ljuf tröst för den ömina modern att känna, att de strider, hon
nu utkämpade, äfven gällde för dottern; men hon visste att det
ej kunde så vara, ty hvar och en måste »vara i strid på jorden»
för att derefter vinna »den frid, som ej verlden gifva kan.»
Med tårfulla ögon hviskade hon godnatt åt sin sofvande dotter
och inträdde derpå med ljudlösa steg i ett annat rum, der hon för
sista gången detta år med ömhet kysste ett par andra rosiga
kinder, till hälften gömda i det svällande örongottet. Slutligen sökte
hon sjelf hvilan.
Snart befann hon sig i drömmarnes rike. Hon tyckte sig hafva
en vidsträckt slätt att genomvandra. Inga träd voro synliga annorstädes
än längst bort vid horizonten och guldfärgade skyar vidrörde deras
toppar. Framför sig såg bon en qvinna, som styrde sina steg mot
dessa ljusets regioner. En barnskara följde henne och stundom
upptog hon någon af de små i sina armar, stundom ledde hon
någon vid handen och egnade dem allahanda ömma omsorger. Hon
visade dem hvar de skulle sätta sina små fötter, bon aktade dem
för bråddjupen, bon lyftade dem sakta öfver slötestenarne. Då de
tröttnade, uppmuntrade bon dem genom att sjunga om det ljusa
land, de hade i sigte ocb dit hon skyndade med sin lilla skara. Men
det mest anmärkningsvärda var, att tvenne englar, hvilande på de
gyllne skyar, som sväfvade öfver hennes hufvud, fastän osedda af
henne, troget bevakade hvarje hennes steg. Hvar och en af dem
höll en bok och en gyllene, penna i handen. Med milda och
kärleksfulla ögon blickade den ena engeln ständigt öfver hennes högra
skuldra, under det den andra vaktade vid den venstra. Icke en
handling, nej, icke ett ord, icke en blick undgick deras
uppmärksamhet. Hvarje god gerning, kärleksfullt ord, mild blick af
van-drerskan uppskrefs under ett småleende af tillfredsställelse af engeln
öfver den högra skuldran; hvarje fel huru ringa som helst, vare
sig af missnöje, häftighet, ofördragsamhet, uraktlåtenhet,
antecknades af engeln öfver den venstra skuldran, ocb med sörjande blick
betraktade han pilgrimen, till dess ban märkte att hennes hjerta
uppfylldes af ånger; då nedföll en tår på hans bok ocb utplånade
skriften och båda englarne fröjdade sig deröfver.
För betraktaren tycktes dock ej som vandrerskan gjorde något,
värdigt att så troget antecknas. Stundom badade hon blott desniå
barnens trötta fötter, men engeln öfver den högra skuldran
upp-skref det. Ibland väntade hon blott tåligt för att kalla tillbaka
någon liten vandrare, som vändt sig bort från det fjerran ljuset, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
