Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
305
försök att af sina splittrade krafter och intressen bilda ett starkt
och enigt helt, samt deltog slutligen personligen i det sista af dessa
fåfänga försök, 1848. Men ban var årsbarn med revolutionen, icke
blott inom politikens, utan äfven inom vetenskapens och konstens
verld, och när ban vuxit upp till fullt medvetande af de krafter,
som arbetade så väl inom som utom honom, befann han sig midt
i den allmänna brytningen med det gamla. Att, bland spillrorna af
detta gamla och den kaotiska massan af det nya, välja det
sannaste och bästa och af dessa stridiga elementer sammanfoga ett
harmoniskt belt, det kunde endast lyckas för en sångmö, så ren, så
ädel och så klart medveten om sin egen kallelse, som Uhlunds.
Hans Vaterländische Gedichte bära stämpeln af det unga seklets
lågande frihetsanda och trotsiga kamplust, utan att dock öfverskrida
den sans och måtta i uttrycken, på hvilka de gamle satte så högt
värde. De båda sångerna »Am 18 October», üas alle gute Recht»,
»Gespräch» samt »Wurtemberg»:
»Was kann dir aber fehlen
Mein theures Valerland?»
äro de betydelsefullaste af dessa fosterlandssånger. I sina vackra
ballader, deribland några, såsom Des Sängers Fluch, Bertrand de
Born, Die verlorene liirche m. 11., tillhöra hans yppersta dikter,
tyckes han obetingadt hafva öfverflyttat på nyromantikens gebiet,
utan att dock göra sig skyldig till den osmakliga öfverdrift och
det oklara framställningssätt, som utmärka många af hans
medbröder; dock måste man beklaga att han ej alltid förmått värja sig
för det hos dem förherrskande känslopjunkiga elementet. I hans
»Sinngedichte», sonnetter och tillfällighetsstycken återljuda ofta
antikens djupa, men något konstlade, tonfall jemte den nyare
sångar-andans friskare klang. På dramatikens område synes skalden minst
hemmastadd, hvaremot Visans och Romansens tydligt äro hans
sångmös rätta moderland, der hon rör sig med full frihet och ett
oefterhärmligt behag och sjelf tyckes hafva uttalat sin ädla uppgift
i de vackra, ofta anförda orden:
»Sie singen von Lenz und Liebe, von sel’ger goldner Zeit,
Von Freiheit, Männericürde, von Treu und Heiligkeit;
Sie singen von allem Siissen was Menschenbrust durchbebt,
Sie singen von allem llohen, was Menschenherz crhebt.»
(»Han sjöng om vår och kärlek, om herrlig, gyllne tid,
Om frihet, mannaheder, om tro och helig frid;
Han sjöng om allt hvad ljufvast ett menskohjerta vet,
Ilan sjöng om allt det högsta, som kan förädla det.»)
Tidskrift får Hemmet. Årg. 111. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
