Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
Så bjöd jag verldens äflan spetsen
Och gladdes åt den dag, som var;
Men snart bröt döden in i kretsen
Och då först blef jag fattig karl.
Ty tar du blommorna från tufvan,
Så står hon skößad snart och tom,
Och tar du ungarna från dufvan,
Så har lion ingen egendom.
Det blåste ingen flägt af oro,
Du ljufva barn, de ögonblick,
Då dessa mina armar voro
Den vagga, der du slumra fick.
Jag var, när du om halsen höll mig,
En gammal qvist, som gått i knopp,
Och såg du opp, det föreföll mig
Som ett juvelskrin sprungit opp.
Det finns ej sinne så förslitet,
Som ej har barnaögat kärt,
Det finns ej barn, om än så litet,
Som ej är millioner värdt.
Så skred min dag, förutan strider
Och i ett jemnmått utan namn,
Liksom ett skepp, som sakta glider
Med fulla laddningen i hamn.
En qväll vi väcktes — och vid sidan
Stod hålögd sjukdomens gestalt,
Du låg i ryckningar och qvidan
Och sökte lindring öfverallt.
Der lade vi oss ned att vyssa
Till stilla ro de lemmar små,
Der böjde vi oss, för att kyssa
Till sömns de vilsna ögon blå.
Men all vår kärlek litet hjelpte
Och ingen vänlig hvila kom
Förrän den bleka döden stjëlpte
I gryningen sin fackla om.
Och se! från dina skuldror skjöto
Små hvita vingar ut med hast,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
