Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
och låt oss derpå skynda ned för den branta sluttningen, på
en annan ginare väg, än den som förde oss upp. Långt ifrån
missbelåtna mod uppehållet, som gifvit oss tid till denna lilla
utflygt, skratta vi åt Guidens otålighet, i det vi åter kasta
oss upp på de väntande hästarne och bege oss af i raskt traf,
för att återtaga den förslösade tiden. Och se vi oss 0111,
tyckas vi ingenting ha förlorat på dröjsmålet. Naturen har
ännu mycket qvar af sin morgonfriskhet, luften har bibehållit
en fuktig svalka, som förtager solstrålarnes brännande hetta,
och sel der hänger ju daggen ännu i klara droppar på gräs
och blommor. "Mais, Madame invänder Guiden, som
förstått utropet. "C’est que dans ce pays-ci jamais, jamais la
rosée ne sen va.’ *) Och han har rätt. Underhållen af
skummet från otaliga strömmar och bäckar, ligger daggen
mångenstädes qvar på marken bela dagen och framkallar genom en
ständig fuktighet denna yppiga växtlighet i den grunda klippjorden.
Allt högre stiger emellertid vår väg, slingrande sig fram utmed
strömkanten, än i djupa bugter, än i tvära vinklar, men
alltid i stigande, genom alltmer hopträngda dalgångar och trånga
bergpas.. — Se der! nu komma vi ej längre. En hög klippa
reser s’<* midt i vår väg och spärrar utgången från dälden;
djupt under oss brusar strömmen i skummiga hvirflar mellan
lodräta stränder, än höljda i den lifligaste grönska, än
framskjutande i skrofliga berghällar; bakom oss synes äfven
återvägen afskuren af en framspringande bergsrygg, som kanske
tusen fot högt reser sin bugtiga ojemna kam, lik en ryggrad, hvars
alla knotor man kan räkna. Det ser verkligen ut, som hade vi
blifvit kringräuda af bergtrollen och instängda här i den vilda
klyftan för everldliga tider. — Men nej! ett rop af Guiden
kallar oss — och se, der slingrar sig vägen, efter en tvär
krökning kring foten af klippan, under ett öfverhängande hvalf
af lummiga grenar, uppåt, ständigt uppåt, allt högre och högre,
en halsbrytande väg, som man i forna tider endast kunnat
färdas med tillhjelp af stegar, hvarför den ännu bär namn af
Passage de l’Echelle. Uppkomna på höjden, låta vi våra snälla
hästar draga andan ett ögonblick, under det vi skåda tillbaka
i det svindlande djupet och lyssna till Guidens berättelse:
"Un jeune komme y M’ssieurs et M dames, un beau jeune
homme, passant un jour par ici aveo son oncle, le vieux
*) Det kommer sig deraf att daggen aldrig försvinner här i landet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
