Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
lika intensift som vi älskat och sedan dö, såvida ej våra hjertan
stelna äfven de, men så som lavan stelnar, när glöden är utbronnfn."
Hon tystnade och hennes hufvud nedsjönk mot bröstet, liksom
hon uttömt nil sin kraft i de passionerade ord, hon uttalat, samt
utbrast i ymniga tårar. Jag kände mig på en gång smärtsamt gripen
och försagd af detta hält:ga känslo-utbrott, men närmade mig henne
och lutade hennes hufvud till mitt bröst. Så satt bon en stund,
under det hennes tårar fortforo att flöda — det tycktes lätta hennes
hjerta att få gråta ut.
Slutligen reste hon sig upp och sade med ett ljuft smålöje,
under det tårar ännu skimrade i hennes ögon: "jag har förvånat er och
jag undrar ej derpå. Stanna dock hos mig än en stund och ni skall
kanske i mina ord finna någon förklaring öfver mitt uppförande. Man
kallar mig ett verldens barn, man beundrar, afundas, smickrar mig,
man räcker mig alla möjliga leksaker, hvarmed de stora
mennisko-barnen roa sig, man ser mig leka med dem och småle och — man
tror mig lycklig. Jag lemnar verlden i sin villa, ty bland den
skara, som omgifver mig och som liksom jag endast tyckes tänka på
sina nöjen, bland dessa så kallade vänner, som smickra mig öppet
och förtala mig i tysthet, bland dessa tillbedjare, som sucka vid
mina fötter och anklaga mig för hårdhet, men ej förstå att hysa
aktning för qvinnans ratt;v värde, Anner jag ej ett enda deltagande
hjerta, ej en enda själ, som kan fatta och förstå mig. Ja, endast
ni, fremlingon från norden, har visat mig det deltagande, hvarefter
mitt hjerta så länge trängtat — må då ock ni läsa deri, hvad som
skyggt gömmer sig för verldens blickar.
"Jag är ännu ung, men jag har sett, erfarit, njutit och lidit
mycket och jag vet knappt något, som numera skulle förmå skänka
mig verklig glädje, men mången gång känner jag mig djupt olycklig.
Ända ifrån min barndom har jag måst sakna det, som för ett djupt
och varmt kännande hjerta dock är det rätta lifselementet — kärlek.
Mina föräldrar tillhörde båda goda familjer och lefde med i stora
verlden. Som min mor var ung, glad, oerfaren, älskade nöjet och
skydde mödan, sändes jag ännu helt späd ut till landet att uppväxa,
skiljd från en moders omsorgsfulla vård och ömma smekningar, hvilka
endast kommo mig till del, tillika med smicker och namnam, vid
mina besök i hemmet. Min mor hade ej då en gång mycken tid att
egna åt mig, ty hon var upptagen af Pariserlifvets mångfaldiga
förströelser och de vigtiga omsorgerna för toiletten. När jag blef äldre,
sattes jag i ett kloster, der min uppfostran besörjdes af de fromma
systrarna. Men detta ensliga, enformiga lif med sina regelbundna
andaktsöfningar och studietimmar, sin stränga disciplin och pedantiska
noggrannhet blef för min lifliga själ, allt efter som den, trots alla
hinder, sjelfständigt utvecklade sig, ett outhärdligt tvång, hvarifrån
den ifrigt trängtads att lösgöra sig. Och denna stund slog ändtligen,
då jag uppnådde mitt sextonde år. Huru obeskrifligt lycklig kände
jag mig ej, när de tunga klosterportarne tiljslötos efter mig och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
