Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
råde, allt efter den själsspänning, den känslans öfverätning som deras
innehåll framkallade hos henne.
"Jag lefver med i dessa tilldragelser, jag tycker om att känna
min själ marteras deraf", sade hon en gång, pekande på en törne
af Conxuelo. "Men det lidande jag sålunda erfar är en njutning, det
kommer mig att glömma tyngden af min egen tillvaro."
Önskade jag göra henne uppmärksam på den tillfredsställelse en
rätt tillämpad välgörenhet skänker, så gick det mig ej bättre.
Allmosor strödde hon omkring sig med fulla händer, men utan all
ur-nkiljning. Hon var så godhjertad, att hon kunnat aftaga sin dyrbara
kaschmirschal för att svepa kring en frysande tiggerska, men gällde
det att ställa sig ansigte mot ansigte mot nöden, att uppsöka dess
rot och arbeta på uppryckandet deraf, då ryggade hon tillbaka, ty
dertill saknade hon energi, ihärdighet och praktiskt sinne. Hennes
starkt utbildade skönhetssinne och ömtåliga finkänslighet kommo
henne dessutom att rysa för det osköna, det vämjeliga i fattigdomen,
att draga sig tillbaka från beröringen med de råa sinnen den alstrar.
"Om jag blott egde ett barn, en varelse, som jag kunde älska",
suckade hon ibland ur djupet af sitt hjerta. Men bad jag lienno
upptaga och uppfostra ett af de många barn, som äro utkastade i
verlden, utan föräldrar, utan skydd, skakade hon dock på hufvudet.
Hon saknade mod att underkasta sig de uppoffringar, åtaga sig det
ansvar, som skulle vara förenade med ett dylikt steg.
Mitt vistande vid Ems led mot sitt slut och jag beredde mig
för afresan. Der nödgad, så att säga, till ett sysslolöst lif, måste
dock mina tankar söka sig ett mål för sin verksamhet — deraf don
lifliga åstundan jag erfarit att göra den sköna och lysande
verldsda-mens närmare bekantskap, att studera hennes karakter. Jag hade
vunnit detta mitt önskningsmål, men dermed, såsom ofta händer vid
våra önskningars uppfyllande, föga tillfredsställelse, ty det
efterlemnade blott ett smärtsamt minne, en sorglig erfarenhet af ihåligheten
af det, som verlden kallar lycka. Fåfänga och fruktlösa hade mina
bemödanden varit att ingjuta frid och förtröstan i det oroligt
klappande hjerta, i hvilket jag fått läsa långt mer än jag kunde ana,
och medvetandet af denna min oförmåga nedstämde mitt sinne.
Anais dArmagnac kom till stationen för att bjuda mig farväl.
Hon gaf mig till afskedshelsning och minne en doftande
blomsterbukett och tillhviskade mig ett hjertligt "tack" med af tårar sväfvande
stämma. Vagnarne satte sig i rörelse och hon hviftade än en gång
med sin spetskantade näsduk.
"Comme elle est ravissante.’ Comme elle est htureuse!" sade cn
af mina reskamrater, en ung, liflig fransyska.
Jag vände mig bort för att dölja en frambrytande tår, men i
mitt hjerta hviskade det:
"Arma, arma Anais!" —ra.
(Fortsättning i nästa häfte).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
