Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
Sora läroanstalten var den första af sitt slag i La Flëche
kände Marie Carpantier sig uppfordrad att göra sitt yttersta
på det den måtte lyckas. Uppgiften var svår för den, som
icke hade någon annan erfarenhet att bygga på, än den hon
sjelf samlade under det hon skapade skolan. Oc.i dock bäfvade
hon ej tillbaka derför, ty hon hade tro på Gud, tro på
framgången af en god sak, tro på sig sjelf. Hon egnade sig
derför med vilja, med passion åt sitt nya värf — och lyckades
utöfver allas förhoppningar, utom hennes egna. Hon förutsåg
och begärde af sig sjelf ännu större framgångar; stadens
innevånare återgäldade hennes bemödanden med en sympathi, som
fördubblade hennes krafter, och framkallade i den unga flickans
sjiil ännu mer brinnande nit och kärlek för saken. En vän,
för hvilken hon beskrifvit denna sin första arbetstid, omtalar
huru hon slutat med orden: ’:Qu’on me pardonne den parler
avec joie; ce fut la phase la pius heureuse de ma vie.’’
Men ett så oupphörligt och ansträngande arbete tärde för
hårdt på Marie Carpaniiers fina och ömtåliga
kroppskonstitution, redan förut försvagad genom årslångt stillasittande
slafveri vid nålen. Hennes älsklingsdröm under senare tider hade
varit den att kunna skrifva en bok öfver bästa sättet att
organisera och leda des SaHes d’asile, i hopp att den dagliga
erfarenhet och de lyckliga resultat hon vunnit på ett ännu så
nytt och oförsökt arbetsfält — det af helt små barns
undervisning — skulle kunna vara andra lärarinnor till gagn. Men
ju-t i samma stund, som hon hoppats kuna sätta denna idé i
verket, bröts hennes styrka. På den ytterliga öfverretninsen
af hennes intellektuella krafter följde eu lika ytterlig reaktion.
Fyra års oupphörliga ansträngningar hade så underszräft hennes
helsa, att hon befarade döden — eller rättare, hon fruktade
icke så mycket att dö, som icke mera att lemna sin moder
en«am i verlden. Hon måste besluta sig att lemna
öfverinseendet af asylen, uppgifva den första henne så dyrbara
verksamheten och öfverlemna skolan, denna hennes skapande själs
förstfödda älskling, i fremmande, okända händer. Dessa äro
sorger, som sn »rare kunna fattas af läsaren, än af biografen med
ord beskrifvas!
Marie Carpantier hade dock vunnit otroligt mycket
under de fyra årens trägna arbete. Hon hade kommit i beröring
med menniskor af hög bildnins och förfinada lefnadsvanor.
Främst af dessa stod presidenten för "la commission admi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
