Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
författarskap utgjorde ett oafbrutet bemödande att sjelf åtlyda
den till hvarje ädelt hjerta ställda uppmaning, med hvilken
han första gången framträdde inför svenska allmänheten och
sjöng de då för tiden öfver bela fàdornesiaudet återljudande
verserna:
Uppl renom det, de forna dygders tempel
För evigheten rest på denna jord!
Och hvilket ungdomsminne från samma år erinrar sig ej
med rörelse do herrliga ord, Atterbom lät sin Lilja uttala
till läsaren:
Är, som mina kinder hvitt ditt sinne,
Bor en tro, som aldrig släcks derinne,
Är din vilja, som min bana, klar?
Då i fallet äro vi förvandter,
Sända att försköna jordens branter,
Och vid slutad pröfning våra vingar
Äterfa vi och vår barndoms dar.
I detta hänseende hafva Atterbom och Geijer, både sående
och skördande välsignelser, fortgått på den sköna bana, som
redan var anvisad af de ädlare bland våra äldre skalder."
Så varmt kan ej Orvar Odd skrifva eller känna för
Atterbom, och eget nog har han vid anförandet af "monumenter
från en babylonisk förbistring i svenska vitterheten" valt ett
par rader just ur det af Fryxell anförda vackra skaldestycket.
Genom våra lyra litteratur-historiska författares mångsidiga
skildringar skänkes oss bland annat en bild af Tegnér i all
hans storhet och glans och i hans menskliga svaghet. Fryxell
skildrar hans omfattande och säkra blick, hans klara
uppfattning och framställningssätt samt hans ingripande verksamhet
vid utvecklingen af fäderneslandets bildnings-historia. Orvar
Odd tecknar mer öfvervägande hans egenskaper såsom snille
och skald, och Dietrichson förstorar och förstärker
skuggpartierna af hans författar-personlighet, hvilka de båda
föregångarnes sanningskärlek dock ej tillåtit dem att belt och hållet
förbigå.
Vid bedömandet af dossa arbeten, måsto man äfvon taga
i betraktande ändamålet hvarför de äro skrifna, v. Beskows
är en akademisk minnesteckning och i en sådan är ej rätta
platsen att framdraga föremålets svagheter och brister; ehuru
i min tanke, v. Beskow äfven för ett sådant arbete varit nå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
