Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
lande såsom en olycka, önskade vi blott att inan ville antaga
det såsom ett enkelt faktum, erkänna det såsom ön naturlag
och ställa det inre odlingsarbetet dereflor, så väl som det
yitre. Men huru ofta klagar man ej öfver sträfheten,
oåtkomligheten och kölden i svenskens natur, utan att vårda sig
om att under odlingens kamp söka framlocka dess inneboende
rikedom af lif och värme. Den stela, hårda, islupna ytan
igenfinnes öfver allt; men den kärlekens öller deltagandets sol,
som skulle upptina isen, den trogne odlare, som allena kunde
bryta den stelnade ytan, frigöra den bundna värmen, lösa den
fjettrade anden — hvar äro de? Ack I blott allt för ofta
saknas de, och den inneboende naturkraften lemnas att ensam,
utan bundsförvandter, utan deltagande, arbeta på sin befrielse.
En sådan inre sjelfodling är om någon "en kamp emot
hinder’’ — hinder mången gång större, än att de någonsin helt
och hållet skulle kunna öfvervinnas. En natur, om än aldrig
så rikt begåfvad, hvilken sålunda blifvit lemnad att ensam
utkämpa sin kamp, blir aldrig fullt, hvad den varit ämnad
till och hvad den under lyckligare förhållanden kunnat blifva.
Det varmaste hjerta förmår då aldrig fullt smälta isen, det
kraftigaste snille aldrig h’lt och hållet afkasta fjettrarne. För
ögonblick, for korta stunder kan väl den inneboende naturen
bryta fram i hela sin ursprungliga kraft och skönhet, mon
snart kastas den åter tillbaka på sig sjelf och inträder blott
i ett nytt skede af den gamla kampen. Detta gäller främst finare,
mera ömtåliga naturer — konstnärs- och skaldenaturer.
Kraften härdas, den mekaniska färdigheten öfvas under den tysta,
af intet deltagande öga följda kampen; men ingifvelserna
mattas, visionerna blekna:
" Hippogryfen, spänd för plogen, mäktar icke flyga mer."
När hindren slutligen blifvit besegrade har idealet som
man sökte, dukat under i stridens tumult, och blott
undantagsvis lyckas det någon gång att frammana de flydda
visionerna i all deras ursprungliga skönhet och glans. Hvilken
skada! utropar man och klagar öfver det i förtid brutna
snillet, som lofvat så mycket, men ej förmått fylla löftet,
skjutande skulden på den nordiska naturens armod. Men att en
handräckning i tid, en skymt af uppriktigt och verksamt
intresse för konsten och dess idkare hade Varit nog, för att låta
den bundna naturen utvecklas i all sin ursprungliga frihet och
rikedom — derpå tänker man icke. Man är till och med nog
blind och ensidig att icke inse vigten af de, oaktadt alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
