Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
sökande själ. Vid sådana tillfällen var det som om isskorpan
kring liennes väsende brustit och den dämpade kraften, den
bundna värmen i hennes inre plötsligt fått luft och flammat
upp i ursprunglig frihet. l)et inträffade dock ännu blott sällan
och äfven då endast for korta stunder. Den olyckliga
blygheten band oftast hennes tunga som förr och förlamade hennes
fria, naturliga väsende, och hon var då åter "den besynnerliga,
tröga, tysta, otillgängliga Sophie Adlersparre".
Emellertid hade hennes konstnärsanlag väckt
uppmärksamhet hos flere af hufvudstadens den tiden berömdaste artister,
hvilka ined synnerlig välvilja åtogo sig hennes konstnärliga
bildning. Hon erhöll undervisning i teckning och målning af
Ekman och Qvarnström, och ofta kommo äfven Sandberg och
Södermark att öfverse hennes arbeten och meddela råd och
upplysningar åt den outtröttligt flitiga unga lärjungen.
Målningen blef nu hennes käraste sysselsättning och antog alltmera
gestalten af ett kall för lifstiden. Hon upptog detta kall icke
såsom ett brödstycke för framtiden, icke heller såsom ett fält
för personlig ärelystnad eller såsom medel för en blott och
bart artistisk fulländning. Ilon tog det såsom en Oiuds
skickelse, en af Gud till henne ställd uppgift, ett medel att
utföra Unns afsigter och verka Hans verk på jorden. Jag
hyste aldrig", säger hon sjelf längre fram, "denna blinda
af-gudadyrkan för konsten, som för utöfningen af
densamma uppoffrar hvad högre Hr. Jag ville blott begagna den
såsom medel att lyfta menniskans sinnen till det högre,
och jag verkställde derför med glädje hvad jag trodde
vara Guds mening med mig."
Sophie Adlersparre synes från denna tid röna ett allt
djupare behof af att blifva närmare förenad med sin Gud, ätt
obetingadt öfverlåta sig åt Hans ledning och att med hela sin
själ omfatta Hans gudomliga sanning. Kärleken till Gud,
kärleken till menniskorna såsom Hans barn, och kärleken
till konsten såsom det medel, hvarmed Han utrustat henne
för att bringa sig sjelf och dem närmare Honom, sc dir
grundtonen i bela hennes inre lif, den treklang, efter hvilken
hennes sjal stämdes och som genomtonade alla liennes tankar
under arbetet och i do ensliga stunder hon tillbragte under bön
och allvarliga betraktelser. Att hennes yttre väsende ännu
stod i en viss disharmoni till hennes inre, kan dock ej
förnekas. Ehuru vänfast såsom få och i grunden kärleksfull, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
