Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
målarinnan och gåfvo henne dels råd, dels verklig
undervisning. Månget uppmuntrande ord, många nyttiga
tillrättavisningar tecknade hon sig till minnes efter dessa besök , och
intressant är att se, huru ängsligt hon sökte skilja mellan hvad
som af det beröm hon erhöll kunde vara verkligt inenadt, eller
sagdt endast såsom artigheter, sökande här såsom alltid
sanningen framför allt.
"Södermark berömde nästan för mycket mina taflor", skrifver hon en
dag; "han gillade min kolorit, fann lif och sanning i mina bilder, hvilka
egenskaper han sade sig högre värdera än mången professors kalla, efter
konstens reglor målade taflor. Han bad mig fortfara, uppmanade mig att
måla mycket efter naturen, sade mig äfven mina fel."
Derpå antecknas troget de klandrande anmärkningarne.
Efter Professor Sandbergs första besök, skrifver hon sig på
samma sätt till minnes åtskilligt så väl beröm som klander.
"Hans uppsyn var mycket allvarlig och han såg ut såsom han ej skulle
säga annat än hvad han tänkte", skrifver hon; "han bad mig vara
ihärdig och ej tröttna; kan jag häraf sluta till hans innersta tankar eller har
han kanske yttrat dessa ord utan någon verklig mening, tänkande att
det väl möjligen skulle kunna blifva något af min målning och alt jag
derför gerna kunde fortfara på vinst och förlust, i brist på bättre sätt att
använda tiden?"
Ofta upplösas dessa tviflande spörjsmål i en varm bön, att
Gud ville med sitt ljus leda henne på den väg, der hon bäst
kunde tjenas lians heliga ändamål.
Öfver sin obetvingliga blyghet och svårigheten att meddela
sig klagar hon ofta i sin dagbok. Så skrifver hon vid
hemkomsten från ett besök på Konstnärsföreningen den 9 April
1833:
–"Jag är ledsen, känner en obeskriflig oro ... Likasom
silkesmasken förtär mullbärsträdet, så känner jag någonting fräta djupt i milt
bröst. Hvaraf kommer denna oro, denna djupa ängslan? Ack! deraf
att jag förmår göra så litet för andra menniskors glädje eller nytta,
deraf att jag är så långt ifrån att vara hvad jag borde och ville vara. O!
min Gud! min Gud! gör mig till en bättre menniska och" tillägger hon,
plågsamt medveten om, alt hon vanligen visade sig för andra sämre än
hon var, och sålunda stötte ifrån sig dem hon skulle velat tjena och
gagna, "låt mig synas så inför mina medmenniskorj på det jag må kunna
blifva dem nyttig. Få kunna önska detta innerligare, varmare än jag",
fortsälter hon, "och likväl, huru långt slår jag icke i detta afseende efler
de flesta. Huru frånstötande måste jag ej vara, efter alla menniskor
al-lägsna sig ifrån mig! Och jag har likväl en så varm känsla för dem
all», alla! Den minsta välvilja gör mig så outsägligt godt — vid den
minsta köld, visad äfven af likgiltiga personer, känner jag mitt hjerta
sammanpressas såsom af en jernhand." Förebrående sig sjelf denna känsla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
