Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283
ej genom dem uppfyllas! — O min Gud! min Gud! tänd ljus i min
själ, att jag klart må inse om jag bör fortfara eller ej! Om jag gör
orätt uti att ej dela mina föräldrars mödor och besvär, der de vistas!
O Gud, du som genomskådar djupet al mitt hjerta. Du ser att jag
villigt skulle skynda tillbaka till dem, fastän jag der ej skulle vara
lycklig — endast jag visste att det vore Din -vilja."
Ilon upprepar sin varma bön oin en högre vägledning:
"Låt mig fö visshet", ber hon, "om äfven den mest påkostande."
Med Guds bistånd tror hon sig kunna bära den och kunna
inskränka alla sina önskningar endast till den att snart få lemna
en verld, der man ej kan vara sä god som man vill. Hon ser
tillbaka på den sistförflutna tiden, då hon känt sig så glad och
hoppfull. Från flere håll hade hon rönt välvilja och uppmuntran
— man hade öfvertalat henne att till konstföreningen hembjuda
sina taflor, man hade jemfört dem med erkända mästares verk.
"Jag var långt ifrån att sätta tro till allt detta", säger hon,
"men jag vågade dock hoppas, att man verkligen fann mig förtjent
af uppmuntran och ansåg mig knnna gå framåt."
Nu ser hon detta hopp sviket, och drömmarne att med
inkomsten för sina taflor kunna försörja sig sjelf, samt framdeles
äfven göra de sina någon glädje och samla något för sin egen
ålderdom gå upp i rök.
"Väl säger mig ibland en inre röst, att jag bör fortfara",
skrifver hon: "att hvad jag målat ej är så utan all förtjenst; att jag
verkligen går framåt; att konsten är mitt kall och att jag ej passar för
något annat. Men ack! hvem vet, om ej egenkärleken förblindar mig?
Hvem kan tro på sig sjelf, att han allena förmår inse det rätta?"
En annan gång, då en tjenstvillig vän berättat henne, att en
konstkännare yttrat sig ofördelaktigt om hennes talent och
förklarat, att hon nu ej ens kunde måla så pass som för tre år
tillbaka, skrifver hon i öfvermåttet af sin bedröfvelse.
"Är det sannt att det är förbi med min målning! Hvad skall
det då bli af min framtid ? Om jag icke mera kan gå framåt — om
ingen mera vill ha mina arbeten, kan jag ej längre uppehålla mig
här i Stockholm, utan måste återvända till Jemtland och der, onyttig
och olycklig, gråta bort ett lif, som jag skall önska aldrig blifvit mig
gifvet. — — O min Gud! Förlåt! jag vet ej hvad jag säger. Blir
jag nödsakad att återvända dit, så vill jag bedja, att Du äfven der
bereder mig tilfälle till en nyttig verksamhet. Gode Gud! tala
tydligt till mig! låt mig veta hvad som är Din vilja med mig! allt, allt,
vill jag offra för att följa den. Men, o Gud! låt ej sorg och oro så
förslöa mina krafter, att jag blir oduglig till allt arbete och i en
framtid blir andra menniskor till en börda. Gif att jag må glad och
stark, i medvetandet af Ditt bistånd, framgå på min väg; för Din skull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
