Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
arbeterskans själ. Den enda skugga, som fördystrade hennes ljusa
sinnesstämning, var skilsmessan från fadren, hvilken vid denna
tid återvände till Jemtland. Ehuru yttre anledning dertill
saknades, synes detta afsked hafva ingifvit henne en djup, smärtsam
aning om att det var det sista. Efter en innerlig bön om lugn
för den älskade fadrens återstående dagar, fortfar hon:
"Vid ett tillfälle för flere år sedan, då jag såg honom djupt
bedröfvad, bad jag Dig, gode Gud, att öfverflytta hans bekymmer på
min framtid och gifva honom lugn för sina återstående dagar. Jag
beder samma bön ännu i dag. Mycket har jag redan utstått, men
jag känner denna afton så innerligt, att då vi helt och hållet
öfver-låta oss åt Gud, hafva sorger och motgångar ej så mycket välde
öfver oss. O! måtte denna ljufva känsla få fortfara. Måtte Du komma
och taga din boning i detta hjerta, att det må blifva helt och hållet
uppfylldt af dig. Måtte jag kunna älska mina medmenniskor med den
renaste kärlek!" tillägger hon och slutar med bönen:
Lät ingen flärd ur detta hjerta rycka,
Den oskuldsfrid, som gjort min barndoms lycka
Den tro, som jag i menlöshct bekant,
Den sälla tron på Dig och dm Du sändt."
Det följande året vistades Sophie Adlersparre fortfarande i
Stockholm under trägna konststudier, och uppehöll sig der till
stor del genom inkomsten af porträttmålning och af de taflor hon
utförde för Kronprinsessans räkning. Hon bodde tillsammans med
en älskvärd familj och fortfor att jemte en af husets döttrar måla
för Professor Sandberg, samt erhöll såsom förr välvilliga råd af
åtskilliga andra konstnärer och konstvänner i hufvudstaden. Annu
synes dock ingen hafva förstått, att Sophie sträfvade högre än till
ett blott amatörskap inom konsten. Detta oroar henne och
återkastar henne stundom i de gamla tviflen, angående sitt lifs
uppgift. Efter ett samtal med en konstkännare, som visat henne
mycken välvilja, öfvertalat henne att på konstföreningen exponera
en tafla samt erbjudit sig att sälja densamma, men tilläggande,
att hon såsom dilettant, ej kunde vänta att erhålla mer än en
ringa betalning för sin möda, skrifver hon:
"Jag blef genast missmodig; ej derför att jag skulle få litet
be-taldt, utan derför, att jag ej förstod hans mening med ordet dilettant.
Jag sörjde öfver, att han kunde tro, det jag blott såsom tidsfördrif
öfvade konsten —jag, som för den skulle kunna uppoffra allt! tid,
glädje, beqvämlighet, ja, helsan oiu det vore nödvändigt. — — —
Skulle det då aldrig blifva annat än ett lekverk af min målning?
Skulle mitt vistande här i Stockholm vara utan nytta? — Och de
penningar som härtill användas! huru många beqvämligheter kunde de
ej förskaffa min älskade far! — huru många af hani önskningar kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
