Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
jag utan tvekan gått dem till mötes. Nu vågade jag det ej, af
fruktan , att de skulle finna mig vara dem allt för underlägsen. Icke
desto mindre visade de mig så mycken välvilja, att jag kände mig
rörd till tårar deraf."
Denna obetvingliga slutenhet och oförmåga att lägga sina
innersta tankar och känslor i dagen hämmade äfven det friare
umgänget med nära anhöriga. Så skrifver hon den 4 September
1839:
"En särdeles dag. Jag har målat hela dagen. Carl Auffu.it var
borta. Tante och jag voro ensamma hemma; vi talade om den utländska
resan. Hon var vänlig, bad mig skrifva till mina föräldrar om denna
resplan, erbjöd sig att bestrida en tredjedel af kostnaden för mig, m.
m. Ack! hur innerligt tacksam var jag ej i mitt hjerta för all denna
godhet! Men jag gjorde orätt. Jag visade det ej. Jag kände ett
innerligt behof af att kasta mig i hennes armar — men något höll
mig tillbaka. Var det blygsel, ifall det skulle hafva misshagat henne?
Eller kom det af denna vana, som jag från barndomen bibehållit
(emedan man du antingen berömde eller skrattade åt mig, då jag
syntes rörd) — att alltid synas kall, då jag är som mest upprörd eller
hänryckt af något. — — Ack, hvad det är svårt att på detta sätt
sluta sina känslor inom sig och dertill veta sig blifva misskänd, ansedd
såsom kall och otacksam!"
Några reflektioner följa om, huru oförtjent hon fann sig vara
af sin tantes godhet, huru det plågade henne att tänka på huru
många nöjen och beqvämligheter denna kunnat köpa för den
summa hon sagt sig vilja offra åt henne — henne, som aldrig
kunde återgälda denna godhet, som icke kunde göra det ringaste
ens för att visa sin tacksamhet. Dock, ett kunde hon — bedja.
Och hon ber med brinnande hjerta:
"O min Gud! låt mina böner för hennes och hennes barns väl
höras af Dig! Gif dem alla den välsignelse, den inre frid, som är
den enda sanna lycka i tid och evighet!"
Ej långt efter sedan hon nedskrifvit detta, erhöll Sophie
Ad-lersparre den smärtsamma underrättelsen om sin fars död.
Under flere veckor antecknar hon ingenting. — Först den 17
Octo-ber skrifver hon följande:
"Mulen himmel, regn och storm. Lika dyster som naturen
omkring mig är mitt inre. Och huru skulle det väl kunna vara
annorlunda, då jag för några få veckor sedan förlorat en älskad far, utan
att ha fått emottaga hans välsignelse eller vid hans dödsbädd visa
den varma, innerliga kärlek, jag alltid hyst för honom. O! huru
många gånger har jag icke bedt Gud, att på mig lägga hans
bekymmer och göra hans lefnad lugn; att af min lifstid lägga några år
till hans! Men han visste ingenting derom — kanske har han aldrig
trott, att jag älskat honom så högt som jag alltid gjo»t. Jag synes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
