Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
288
ju kall och »luten äfven för dem jag varmast och innerligast älskar.
Dyre Fader! måtte du nu från en lyckligare boning skåda tillbaka
på dessa stunder, då jag för din lycka, ditt lugn, uppsände så
brinnande böner till Honom, bådas vår Fader. Då skall du erfara att
jag älskat dig så högt, som ett menskligt hjerta någonsin kan älska!
Du skall då äfven se min sorg och mitt bemödande att bära den med
undergifvenhet, fastän jag står faderlös — ensam — — —".
Tanken på huru hon, utan aning om den bittra förlust, som
hotade henne, med sina föräldras bifall beslutat stanna öfver
vinter på Gustafsvik, i hopp att under de långa, dystra
vinteraftnarne något kunna bidraga till att skingra ledsnaden och fylla
tomheten for sin taute, som visat henne så mycken godhet, och
som, tillägger hon, "så väl förtjenade att här vara lycklig" —
denna tanke plågar henne nu. Hon känner sin egen sorg ännu
smärtsammare, då hon inser omöjligheten att, under inflytandet
deraf, på minsta sätt kunna bidraga till trefnaden i det hem, der
hon vistas, eller att kunna vara sin tante till någon glädje.
"Jag passar icke för henne, icke för någon", skrifver hon. Jag
borde och ville vara glad, rolig, smeksam, och jag ar allvarsam, tyst,
tråkig och tafatt. Och ehuru djupt tacksam jag är for den välvi|ja,
som dagligen bevisas mig så väl af henne, som af hennes son, synes
det likväl för dem, som om allt detta ej gjorde det ringaste intryck
på mig. De kunna aldrig fatta vänskap för mig, ehuru jag har en
så varm tillgifvenhet för dem. Huru glad skulle jag ej vara, om
jag en gång kunde visa dem det! — ingen uppoffring skulle då
synas mig för stor. Men — får det ej ske, så vill jag tåligt bära
mitt lidande. Gud lägger ej större börda på, än jag kan draga. Till
Honom skall jng sluta mig och kunna umbära allt".
Utom sorgen öfver förlusten af en älskad far, och försakelsen
af den tillgifvenhet och det förtroende af sin omgifning, som hon
ej egde förmåga att tillvinna sig, ökades hennes bekymmer vid
denna tid af ett bref från den så högt älskade yngre brödren, nu
officer vid flottan, deri han meddelar henne beslutet att taga 3
års permission och fara till cofferdis, för att undvika att, såsom
obemedlad nödgas lefva på skuld i hemlandet. Äfven i detta
bekymmer söker hon den bästa, den enda trösten, i det hon
med de varmaste förböner anförtror den älskade brödren i Guds
beskydd.
"Måtte Du höra mina böner!" slutar hon. "Med full förtröstan
till Din hjelp skall jag lugn kunna höra stormen hvina omkring mig
och hoppas, att Du skall bevara honom åt oss".
Ännu länge fortfor den dystra sinnesstämning, hvari dessa
underrättelser försatt henne, och hvilken icke heller de töckniga
höstdagarne voro egnade att skingra. Hon kan ej arbeta, hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
