Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
347
till köpingen och uppväckte dess innevånare ur sin söta sömn,
hvarpå de, halft förskrämda, halft förtjusta af det ovanliga i
tilldragelsen i massa strömmade till platsen. Då den ifriga hopen
ankom till den krökning af vägen, derifrån Benton först blef
synligt, utbröt den i ett enstämmigt utrop af fasa. Röda lågor
brusto fram från olika håll ibland uthusen och ett
ogenomträngligt rökmoln insvepte manbyggnaden. Då erinrade man sig, att
endast en del af den senare var nybyggd, att resten var mycket
gammal, samt att flere af uthusen voro täckta med hahn.
"De skola brännas inne i sina sängar!" mumlades från den
ena till den andre. Ropet nådde Georgs öron; det kom hans hjerta
att för en sekund stå stilla, och förde honom derpå framåt med
en hastighet, som lemnade de snabbaste af de öfriga långt efter
honom.
Det ensamma ljus, som ännu glimmade i kammarfönstret,
bildade en sällsam kontrast till de vilda flammorna utanför
detsamma, och var troligen orsaken till, att dessa senare ej
märktes af den, som ännu vakade derinne. Georg förmodade, att det
var Anna och skyndade nu att väcka henne till medvetande af
den fara, hvari hon sväfvade, genom att häftigt knacka på
förstugudörren. Fönstret öppnades genast och ropet af "elden är
lös" tillika med det tilltagande bullret af annalkande fotsteg var
nu ej längre nödvändigt, för att säga Anna huru det hängde
tillhopa. Husfolket väcktes skyndsamt och förskrämda qvinnor
visade sig i den öfre våningens fönster, skrikande så som om deras
räddning berott af det oväsen de kunde göra, under det Georg
fåfängt bönföll, att någon skulle komma ned för att öppna
portarne, emedan husets nedre del, efter hvad han kunde se, ännu
ej blifvit angripen af lågorna. Ur stånd att koimna in, sprang
han rundt omkring huset och fick då se ett förhärjelsens verk:
uthusen voro nästan nedbrända, stora rökpelare uppstego från
taket af boningshuset, under det vilda flammor, som tycktes
fröjda sig öfver den förstörelse de spridde, utbröto genom de
nedre fönstren och omöjliggjorde alla försök att intränga från
denna sida.
Nästan vansinnig af ångest, rusade Georg ånyo till husets
framsida och ropade till det framskyndande folket, som nu
hunnit dit, att hjelpa honom att bryta upp portarne; i samma
ögonblick öppnades de dock inifrån och Anna visade sig på tröskeln.
"Kom", hviskade hon med bleknade läppar, "kom, och hjelp mig
att rädda min far."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
