Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
Mer än en gång firade hon äfven sin högmessa i Catholska
kyrkan, hvars öfverherde, påflige vikarien Studach, hon
värderade både såsom menniska och predikant, üfvervar sedan på e. m.
Rosenii eller Janzons bibelförklaringar och slöt sin dag i
Diakonissföreningen eller med en bönesammankomst hos uågon af
de varmaste bland de nya trosförvandterna. Under tiden
minskades alltmera hennes brödförtjenst, då ljusbilderna småningom
utträngde de målade porträtterna och den dag syntes nära, då
hon icke mera skulle kunna lefva af sin konst. Hon klagade
aldrig, ens för sina närmaste, men hvad hennes stolta,
sjelfständiga sinne led vid denna tanke, kunna vi godt föreställa
oss. Väl lånade hon någon gång en liten summa af nära
anhöriga, men återgäldade den alltid punkligt och sade ofta till
andra vänner: "tron icke att jag lånar, utan att vara viss att
kunna betala 1" Att liqviden ofta skedde på bekostnad af det
nödvändigaste, tror man sig veta, ehuru hon aldrig kunde
förmås att erkänna det. Hennes aldrig slumrande längtan att få
återtaga sitt käraste arbete — studiet af de gaiiila mästarne,
främst af Raphael — och detta om möjligt i hans eget och
konstens mångbesjungna hemland, denna längtan syntes nu
omöjligare än någonsin att uppfylla.
flvad som, näst hennes osvikliga förtröstan på en högre
hjelp, dock styrkte hennes mod under dessa pröfningar, var
Drottning Josephines fortfarande godhet. Sophie
Adlersparres tillgifvenhet och beundran för denna ädla beskyddarinna led
intet afbräck genom hennes sympathi för pietismen, ehuru strängt
än denna bedömer den religion, till hvilken Sophies välgörarinna
bekänner sig, och ehuru häftigt hennes trosförvandter än måtte
ifra emot och varna för katholicismens farliga inflytande.
Sophie delade, såsom vi sett, hvarken ofördragsamheten eller
skuggrädslan hos sina nya vänner, och hade så mycket mindre
skäl dertill i detta fall, då aldrig ett ord i religiösa frågor
vexlades mellan henne och hennes höga beskyddarinna. Hon
fortfor således att egna henne sin beundrau, sin tacksamhet och
sitt arbete — det enda, hvaraf hon numera lefde. Men icke
åtnöjande sig med att genom sina uppdrag gifva målarinnan
medel till ett torftigt uppehälle, gick den ädla välgörarinnan ännu
längre i siu förutseende godhet. Kanske förstod hon den bittra
kampen inom sin skyddslings stolta och slutna själ, en kamp
emot växande hinder i alla riktningar, hvilka blott tycktes
lemna lieime valet mellan tvenne lika hårda alternativer: att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
