Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
Ofta hördes hon under plågorna säga till den trogna
barndomsvännen: "Helsa mamma — helsa bröderna, helsa vänner och
slägtingar; bed dem alla, alla förlåta hvad jag brutit, så som
jag af hela hjertat förlåter — bed dem att ingen, ingen måtte
saknas, när vi en gång alla skola mötas deruppe".
Under de sista dagarna voro Hennes plågor i ständigt
tilltagande. Aldrig sågs dock hennes ande svigta, aldrig hördes
hon klaga att väntan var henne för tung. Under nästan
oflåt-lig bön, bidade hon stilla förlossningens timma. Allt som den
närmade sig, tycktes hennes ande växa till i styrka och
förtröstan, hennes bristande öga klarna och redan blicka in i den
herrlighet, som väntade henne. "Det blir så ljust — så ljust!"
ropade hon stundom med glädjestrålande uttryck. Dessemellan
mörknade åter hennes anlete; det var såsom hade ännu någon
kamp återstått, ännu något hinder funnits att besegra. Det
tycktes, som hade hon med en viss otålighet vändt sig bort
ifrån sig sjelf och sin egen plåga — och så kom åter det
förklarade ljuset öfver hennes anlete — kampen stillnade — segren
blef allt. vissare, klara harmonier ljödo för hennes öra,
himmelska syner hägrade för hennes blick. "Hvad ljus! hvad
skönhet!" hviskade hon allt ibland. "O! om I kunden se och höra!"
Hon tyckte sig buren at’ siu Frälsares kärlek, långt bort från
lifvets qval och smärta. "Alla mina synder har Han borttagit,
alla omsorger har jag kastat på honom — jag är så lycklig — så
lycklig!" Det var endast kärleken till hennes närmaste, som ännu
höll hennes tankar vid jorden. Men krafterna aftogo, rösten
blef allt svagare; hon hade sista dagen länge legat såsom man
trodde mållös; då hördes åter modrens namn från de bleka
läpparne. "Säg — säg henne" — hviskade den brutna stäminan
— "att jag redan fått — de hvita kläderna" — "Att du fått
din brudskrud?" frågade vännen. "Ja! Ja!u utbrast den
döende med plötslig kraft och den renaste glädje strålade ur den
slocknande blicken. Den 23 Mars, en söndagsmorgon, började
dödskampen. Äfven denna var härd, säger hennes vän. Men
den var endast kroppens — själen hade frid. Ur diidssuckarne
franiandades hon sakta: "Snart — snart, hoppas jag, skall
det vara öfverståndet!" Efter några timmars hård kamp, då
den döende redan var mållös, gaf hon med tecken tillkänna
någon önskan. Man erinrade sig då, att hon för länge sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
