Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
osäglig fröjd, sett henne höja de knäppta händerna i
barnslig glädje under lyssnandet till Johannis och Pauli
evighetsdruckna ord".
Under de sista veckorna hade Soj>hie Adlersparre inera
än vanligt talat om sin mor och ofta tackat Gud, som i sonens
hein beredt den åldriga en lugn fristad. När det började lida
med krafterna, skref hon till henne de sista ord hon förmådde
teckna här i lifvet. Bref, skrifna vid samma tid af denna mor,
hvars mest framstående karaktersdrag är — en innerlig hjertats
godhet, uttryckte i ord sådana, som endast modershjertat
förmår finna, hennes smärta öfver att ej nu vara sin dotter nära,
att ej få trösta och vårda henne och om möjligt lindra hennes
plågor. "Vi voro så olika" skref hon: "Sophies rika
natur-gåfvor införde henne i en sfer, der jag var fremmande, länge
förstodo vi hvarandra icke — nu kunde hon behöfva mig — och
då får jag icke vara henne nära!" *). Men modren var henne
nära — närmare nu än kanske någonsin förr. Sedan dödens
annalkande förtagit vigten och värdet af alla dessa underordnade
företräden, som skiljt dottren från modren, sökte och funno
deras hjertan hvarandra och sammansmälte, trotsande tid och
afstånd, i den innerligaste kärlek, a dottren» sida så mycket
djupare och varmare, som den knappast förr varit uttalad. Ord så
blida, så ömma och yarina hade kanske aldrig gått öfver Sophie
Adlersparres läpppar; det var som hade hon med dem velat gifva
ett svar på psalmistens halft frågande ord:
u Älskar barnet modersfamnen!"
*) Det har varit oss en glädje att i dessa ord " Vi förstodo icke
hvarandra", finna en bekräftelse på vår förklaring af det fremmande
förhållande, som uppstått mellan Sophie Adlersparre och hennes mor,
ända tills det i skiljstnessans stund vek undan för den varma kärlek,
som alltid bott på djupet af bådas hjertan. Det är dessa och
liknande ord, meddelade af andra, i förening med pligten att söka
fritaga Sophie för den hårda och orättvisa beskyllningen att hafva varit
en kärlekslös dotter, som gifvit oss mod att äfven i skildringen af
förhållandet mellan mor och dotter lyda valspråket: "Sanningen framför
allt! Har biografen, ined ögat kanske alltför ofrånvändt fästadt på
henne, som det gällde att försvara, ej alltid med nog varsamhet
behandlat de henne anförtrodda dyrbara anteckningarne och derigenom
ovetande och ofrivilligt sårat någon ännu lefvande, så af beder hon
härmed ödmjukt sitt fel och vädjar i främsta rummet till
moders-hjertats obegränsade förmåga att — förlåta..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
