Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
fart fram till Gammel Kjöge. — Då fru Brita steg ur
vagnen, sade hon blott: "jag hade satt mig i sinnet att vara i
Gammel Kjöge i qväll.’’
Gamla Malins berättelse var slut och med denna tycktes
uppslaget vara gifvet till aftonens samspråk. Än uppstod
någon lärd tvist mellan herr Peder och herr Ebbe, än var det
någon af barnen som hört en annan historia om Brita Scheel
och vädjade till gamla Malin för att få den bekräftad, än
uppmanades någon af de unga frustugetärnorna att förtälja
någon af de sägner, som voro gängse bland folket i nejden, och
än förde Märtha något gyckel med herr Peders tankspriddhet,
tills en sträng blick af husfrun hejdade hennes upptåg. Alla
syntes glada och meddelsamma, endast husfruu sjelf satt tyst
och allvarlig lutad öfver den lilla jollrande flickan. Halft
omedvetet lekande för barnet med handen, såsom mödrar pläga,
tappade hon af fingret en ring, som föll klingande mot
stengolfvet med ett gällt, egendomligt ljud. Grefvinnan ryckte till
och bleknade, men teg. Den lille Christian tog upp den
släta guldringen och läste högt vid eldskenet de i ringen
inristade initialerna af hans föräldrars namn samt årtalet 1689.
En synbar förstämning inträdde bland den glada kretsen och
flickorna hviskade sins emellan: "Trolofningsringen fölll det är
dödstecken säger man." "Af hvem har du fått den vackra
ringen, moder?" sporde gossen. "Af din far", svarade denna och
tillade halfhögt, "bed Gud bevara honom åt oss!" I detsamma
räckte hon sig efter ringen, då gossen utbrast: "Nej se, moder 1
hur besynnerligt! nyss när jag tog upp ringen var den gul och
nu lyser den röd — alldeles röd 1" — "Röd!" utbrast fru
Margaretha och den utsträckta handen skälfde omärkligt. "Barn,
tag hit ringen!" Gossen lemnade den dröjande och litet ovilligt
ifrån sig, och Margaretha närmade sig elden, förande den
dyrbara klenoden tätt intill sina ögon. Derpå drog hon ett djupt
andetag, såsom hade en börda blifvit aflyft från hennes hjerta,
hviskade ett tyst: "Herren vare evigt lof I*’ och vände sig derpå
halft småleende till de andra, idet hon trädde ringen på fingret.
Gossen har sett i syne; ringen är gul som ett gyllene
halmstrå." "Den var röd när jag höll den, moder!" försäkrade
gossen, "röd som blod!" En rysning tycktes vid dessa ord
genomila den kring brasan församlade kretsen, men fru
Margaretha återtog med antaget lugn, "det var skenet från elden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
