Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
arbete — en mångstämmig chorus af friskt, egendomligt välljud,
deri ett skärpt öra tyckte sig förnimma hvarje arbetsljud, från
synålens raspande och den sträckta trådens sång, till släggans
dundrande slag emot städet. Blandande sig med det friska sorlet
kom då och då, långt ifrån, några harmoniska tonfall dallrande
öfver vattnet, djupa, manande, allvarliga, sången från någon
enskild bönesammankomst, eller kanske sjömännens chorum från
något fartyg ute på strömmen. Den tysta betraktaren på bron stod
orörlig, försjunken i den halft drömmande sinnesstämning en
vacker afton är egnad att ingifva. Hennes öga drack in bela
skönheten af rymden, af vattnet och stränderna, hennes öra smektes
af välljuden, som buros till henne af våg och vind; hon erfor
intet enstaka intryck af öfvervägande skönhet, alla enskildheter
hade uppgått i det hela, alla jemförande tankar, alla
reflekterande iakttagelser försmält i en enda förnimmelse af Guds
godhet, af naturens skönhet, af lifvets värde.
Då skars luften på en gång af de skrällande tonerna af en
polketta från Strömparterrens orkester, en af det fula, tanklösa,
frivola slaget, och ögonblicket derefter uppstämdes från någon
annan förlustelseort i närheten Margarethus romance ur Faust. Den
lyssnande ryckte till, synbarligen obehagligt störd, llon hade
tyckt om den smekande melodien med sina originella tonfall,
ända tills hon nyligen hört den sjungas på ett sätt som för
alltid förorenat den i hennes minne. Nu, beledsagad af den
bullrande polkettau, skar den i hennes öra som en dubbel
dissonans. Emellertid var harmonien störd, förtrollningen bruten,
det rena behaget af taflan grumladt. I och med detsamma hade
också den drömmande sinnesstämningen hos betraktaren
försvunnit — hon återkom till verkligheten, — den bristfulla,
dissone-rande verkligheten — erinrade sig, att hon haft ännu ett annat
mera praktiskt mål för sin vandring än mötet med qvällssolen,
och förebrådde sig, att hafva stått der så länge sysslolös.
Lockad af vattuets hemliga dragningskraft måste hon föresätta sig
att rikta blicken åt annat ball, och vände så hastigt med
skyndande steg inåt staden, förbi museum och vidare framåt kajen,
hoppande öfver vedskutornas utlagda landgångar och ilande med
ännu aldrig rätt öfvervunnen fruktan förbi pumparne, hvars tunga
jernklumpar förr hotade de förbigåendes hufvuden. Här nåddes
hennes öra at ett egendomligt, rhytiuiskt ljud och drifven af en
känsla, ärfd som det påstås af moder Eva, glömde hon nu sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
