Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bekant ibland tillät sig ett harmlöst skämt. Hon ville icke såra,
hon fruktade att göra ondt. "Jag biter mig ofta i tungan", sade
hon, "för att hindra mig att säga hvad som kunde skada, eller
göra ond blod". Hon var mycket rädd att upprepa dessa "man
säger", dem ingen sedan vill kännas vid, som sin utsago, och
som likväl sprida sig likt giftiga miasmer inom familje- och
sällskapslifvet. Hon hade ämnen nog ur sitt dagliga lif, sin dagliga
erfarenhet att tala om, och var dessutom en förträfflig lyssnarinna
till andras intressen och bekymmer. Alla dessa egenskaper gjorde
hennes sällskapskrets omfattande på ett alldeles egendomligt sätt.
En af dessa trefliga "flaneurs", som vi se långsamt spatsera
eller stå utanför Rydbergs hotel vid Gustaf Adolphs torg eller på
trottoirerna af Norrbro, som om de intet hade att göra i denna
verlden, utom att gapa derpå, såg en dag —så har han sjelf
berättat — ett ståtligt, välklädt fruntimmer, gå fram öfver torget,
under det hon i hvart ögonblick anhölls eller stannade för att
tala med någon i sin väg. Först var det öfvers tåthål låren, med
hvilken hon lifligt språkade en god stund, sedan var det en fattig
fru, så en herre med kraschan, så en krympling, så två eleganta
fruntimmer o. s. v. o. s. v., så att lion väl hade stannat trettio
gånger och talat med mer än trettio personer, innan hon hunnit
öfver torget. Detta fruntimmer, som vår "flaneur" nyfiket följde
med sina ögon, igenkände han några månader senare vara —
Lotteri Wennberg.
Vi skola nu följa vår Lotten på sina besök till fattigvårdens
herrar föreståndare. Dervid var hon särdeles mån om att passa
på den tid, som bäst passade dem. Hon visste alltid hvad hon
ville, tröttade aldrig med fåfängt tal, gick alltid rakt på sak, och
i det hon tycktes söka råd, gaf hon det ofta genom sin säkra,
praktiska blick, sitt goda omdöme och sin mångsidiga erfarenhet
af de fattigas förhållanden och behof. Hennes friska, hurtiga,
ehuru alltid qvinliga väsen, hennes oemotståndligt glada humor,
gjorde henne välkommen för dessa herrar, som så beständigt
hemsökas af bedröfliga föremål. Det var dem något nytt att få skratta
åt en hop saker, åt hvilka folk snarare bruka gråta, utan att det
just är vardt. Det kändes uppfriskande och den verkliga nöden
förlorade ingenting härpå. Qvickheten hade hos Lotten gått i
godhetens tjenst. Dessutom lärde dessa herrar ej sällan af henne
en hel del om församlingens fattiga och sättet att sörja för dem,
som de förr icke visste, som icke kan vetas utan en fortsatt per-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
