Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
383
gamle, käre ungdomsvän, W. Scott» Antiquary. Alltför
mycket road af denna inkognito bekantskap, för att genom några
frågor störa det rikaste behaget deraf, gaf jag mitt samtycke
till den föreslagna skogsvandringen.
Skuggan och den doftande svalkan i barrskogen utgjorde
ett herrligt afbrott från solbaddet i skolsalen och i den
ödelagda skolträdgården, och vandringen med min originelle
följeslagare blef så angenäm som möjligt. Jag erkänner att utan
honom hade det varit mig omöjligt att uppspåra de omtalade
fornminnena; men nu — tack vare hans muntliga förklaringar,
åtföljda af de pekande rörelserna af hans nötta käpp, huggen
i skogen, och förd, än i vida kretsar, lik ett mystiskt trollspö,
än stött emot enstaka, i förstone föga. anmärkningsvärda
sten-rös eller klippstycken, — klarnade hela scenen för mig. De
oregelbundna offerringarne framstodo tydliga, omgifvande ett
centralt block, der Thorsbilden i forna tider thronat, eller
reste sig för mina blickar ett så kalladt "skul" (skjul) af sten,
der gudabilden mellan offerhögtiderna förvarats; eller spårade
jag rester af någon hällkista (eller kanske det bör heta
stenkummel), der en forntidens kämpe blifvit jordad med sin
stridshäst och sina egodelar. Med ett ord, under "the old
antiquary s" förklaringar, framstod bela nejden i ett nytt, eller
rättare sagdt i ett gammalt, mycket gammalt ljus, som tycktes
mig ett återsken från de flammande bloteldarne. Under tiden
försummade vi dock icke, den gamle och jag, det vackra eller
märkvärdiga, som ögonblicket erbjöd oss. Än var det en
ovanligare laf-art — än en egendomlig form af ett träd — än ett
slags gräs, som var nytt för mig och som folket gifvit en
egen benämning, hvilken jag nu förgätit; än åter var det några
vackra stenar, som fängslade min blick, än en fogel, hvars
välkända melodi jag icke hört på många år, och soin jag
spanade efter bland barrträdens dunkla kronor, tills en blomma,
en svamp, eller en surrande insekt åter drogo mina blickar till
jorden. Slutligen glesnade skogen och vi kommo ut på en fri
höjd. Der låg den vackra insjön under våra fötter, glittrande
i solen lik en spegel af blankaste stål, infattad i en ram af
herrlig midsommargrönska. Ju längre jag betraktade den, desto
vackrare syntes mig den fantastiska infattningen, böjande sig
oregelbundet än i djupa ängskantade bugter och långt
utskjutande skogsuddar, än i långsträckta halfbågar, begränsade af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
