Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390
en skygg blick upp emot en tiäck af himlen, derifrån han
föreställde sig att den Allseendes öga skådade ned på honom,
knäppte han ihop sina små händer och bad med en viss otålig
enträgenhet, som gjorde ett eget intryck.
"Gud lilla! Bevara oss tör allt ondt, så är Gud snäll!–
Det måtte väl vara nog!" tillade han med en orubblig tillförsigt,
som lockade tårar i modrens ögon; kastade sina armar kring
hennes hals, och sof, ögonblicket derefter, så lugnt, så tryggt, som
endast den sofver, hvars aftonbön är hörd.
De barnsliga orden ljödo ännu genom mina drömmar under
natten, och då jag nästa morgon lemnade det lilla hemmet,
nickande ett vänligt farväl, först åt Puck, och sedan åt hans mor,
som följt mig ett stycke på väg, var min sista tanke barnets bön:
"Må Gud bevara dem! nu och framgent".
Då vi några månader senare träffades, bad mig den lilla frun
vänligt att snart förnya mitt besök. "Får jag taga en vän med
mig då!" frågade jag.
"Hvem skulle det vara?" sporde hon nyfiket. Jag hviskade
ett ord i hennes öra.
"Din läsare!" utropade hon skrattande. "Välan! hvarför
icke?" tillade hon derpå, med vanlig gästfrihet, "bara ban är
hygglig och anspråkslös och häller till godo med vårt enkla
hvardagslag".
Easelde.
XLVIII. ETT RESEÄFVENTYR I ORIENTEN.
"Ni måste låta edra läsare skratta litet ibland", sade någon
till oss häromdagen. Vart svar blef en halfqväfd suck och den
ej uttalade tanken: "det är lättare sagdt än gjordt".
Ja, det är verkligen lättare sagdt än gjordt, ty ett riktigt
godt, hjertegladt skratt hörer ej till det dagliga brödet, sedan vi
väl trampat ut barnskorna och lemnat ungdomens rosengårdar
bakom oss. Lifvets allvar tränger oss då allt närmare, materiella
omsorger och bekymmer skaka sitt dam öfver själen, och sorgen,
denna objudna, ovälkomna gäst, som dock någon gång besöker
hvarje hem och hvarje hjerta, bortjagar löjet från läpparne och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
