Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
när jag såg Kalampin der, sittande med barnet på sitt k/iä,
under det solen lekte på de små rutorna, då hänfördes äfven
jag af dessa glädjeutgjutelser, som liknade blommornas om
morgonen af en vacker dag. Ilercule gjorde heder åt sitt namn.
Hans krusiga hufvud tillkännagaf styrka; hans lifliga ögon
själskraft. Han bar sin panna högt, ban såg rätt upp, med
en martialisk blick och ett anlag för kommando, som icke
misshagade; god natur, smeksam, något litet stolt — en
dauphin.
Förgäfves försökte Kalampin att lära sin dotterson fina
seder. När Hrrcitle fick se mig sprang han straxt till mig,
lade dristigt sin hand i min, kallade mig oföränderligt du,
och frågade hvad leksak jag hade med mig åt honom.
Kalampin, som stod med blottadt hufvud, pinades, våndades,
urskuldade sig, förestafvade gossen talesätt, som denne
antingen icke eftersade eller sade bakfram. Der vankades stundom
bannor, stundom löje — men i grunden blott sällhet.
Mot våren, då det blef torrt, gick Kalampin ned på
boulevarden med sin vackra gosse. Morfaderns beu buro
honom icke långt. Man gick ej utom den långa hvita linien,
som på ena sidan begränsas af unga almar och på den andra
af marmorarbetarnes och bloinsterförsäljarnes varor.
I fråga om träd kände Ilercule endast dessa skrofliga
stammar, beklädda med en knippa blad, mera gråa än
gröna. Blommor visste han ej af, inga andra än dessa små
gula knoppar, hvilka frasa såsom papper, när man vidrör dem
och växa hopflätade som kransar men aldrig vissna. Detta
var dock tillräckligt för honom.
Ack, hvad ban hade roligt, när ban, dragande den
gamle negerrn med sig, fick stanna långa stunder framför
urnor och sönderbrutna kolonner, och såg hur arbetarne med
uppvikna skjortarmar tappert grepo stenen an, så att
skärfvor-na flögo åt alla håll. Och eternellerna! Dessa ställningar
med blomsterkransar, dessa prydligt hopsatta namnchiffer, se
der, hvad han betraktade med stora ögon. Orörlig, med
hjertat uppfyldt af ett outtaladt begär, räknade ban blommorna,
räknade kransarna, och då morfadren ej kunde motstå
tryckningen af den lilla handen, då ban närmade sig och framdrog
ur fickan två sous, nedlade dem på bordet och sade: välj!
— då stod han villrådig, förbländad, pekande ä,n på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
