Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
skade att samtala med herme öfver sina inre angelägenheter,
för att af henne undfå reda och råd. Och när hon, med en
henne egendomlig åtbörd, för att bekräfta något, eller under
uttalande af någon fast öfvertygelse, tryckte handen mot sitt
bröst, då — måste man tro på henne.
Många, som en längre tid varit medlemmar af hennes
hus, ville gerna, äfven sedan de lemnat det, hugnas af
ben-•nes moderliga deltagande. Detta, samt andra hjelpsam
hetsförhållanden, föranledde hennne att skrifva många bref. För att
hinna med dessa, utan att försumma sitt hus och sina gäster,
brukade hon stiga upp klockan 4 till 5 om morgnarne och
då sköta sin korrespondens. Tillsynen af småbarnsskolorna
och de fattiga, dem hon besökte i deras hem, upptogo de
stunder, som de husliga omsorgerna lemnade hennne qvar.
För hvad man kallar nöjen hade hon ej tid och näppeligen
håg. Hennes nöjen voro af annan art än de vanliga.
Arbetet var henne kärt och dess frukt hennes högsta njutning.
Såsom i sin ungdoms dagar, så fann man henne i hennes
höga ålderdom, verksam för andra och skyende ingen
ansträngning, ingen möda, när det kunde göras något verkligt
gagn. Hennes stora arbetsamhet och ordning hade, oaktadt
hennes lika stora hjelpsamhet, låtit henne sammanbringa ett
litet kapital, hvars ränta, jemte den pension, hon hade efter
sin man, förskaffade henne en lycka, som hon af allt jordiskt
skattade högst: "det egna hemmet och gästfriheten der".
Åldern frambringade dock hos henne någon förändring.
Hon blef mildare och i sin uppsyn ljusare. Hon hade varit
en vacker, ung flicka, hon blef en ändå vackrare gumma.
De gråa, allt mera silfverhvita lockarne omgåfvo hennes
allvarsamma panna med ett ljust skimmer. Hon hade mot
sina barn stundom varit något sträng; mot sin lille sonson,
Carl, ansåg man henne vara "litet svag".
Ett vänligt solsken spred sin glans öfver hennes
ålderdom. Mångas tillgifvenhet, allas aktning, ett mer betryggadt
yttre lif hade sin del deri; mest dock själens frid och
känslan af den stundande hvilan.
Drottning Lovisas kallelse till henne att blifva medlem
af Direktionen för välgörenhetsstiftelsen till "Lotten Wennbergs
minne", var en af de sista ljusstrålar, som upplyste den
gamlas jordiska väg. Med sin vanliga energi ingick hon i detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
