Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•383
Den enkla gudstjensten fortgick under stilla andakt. Öm
och sträng på en gång ljöd kallelsen till försoningens fest, till
kärlekens eviga förbund. Bäfvande af helig blyghet och
brinnande längtan närmade sig de unga; gossarne gingo först,
derefter kommo flickorna med sänkta hufvuden och tårade kinder
och slöto sig, länk vid länk till en trofast kedja kring
altarringen, en krans af hvita liljor, rena och skuldfria vordna,
såsom de, med hvilka de sjelfva prydt det heliga altaret.
De trenne unga vännerna tillbragte aftonen tillsammans
på terassen öfver vattnet, der vi sett den ena af dem om
morgonen. Skimret af festens heliga och allvarliga frid låg
ännu öfver deras unga anleten, känslan af dess djupa betydelse
dämpade de glada rösterna och månget ord vexlades om
helgden af de gifna löftena, om glädjen i Gud, om kärleken
i Christus, om de ännu blott anade fröjder och det djupa
ansvar, som väntade dem i det nya lif som uppgått. Allt detta
dock mera varmt kändt och tänkt än klar uttaladt, såsom
vanligt är bland flickor af deras ålder, hvilka ofta förstå
hvarandra bättre utan ord, än man gör, några tiotal längre fram
i lifvet, med de vidlyftigaste förklaringar.
Ordet ansvar hade blifvit nämndt. Den djupare
betydelsen af ordet var dock af de unga mera anad än klart
uppfattad; den sväfvade ännu för deras tårskymda blickar i
obestämda, sammanflytande konturer, skiftande i form och färg
likt de lätta sommarskyar, som summo der borta i vestern,
hvilande ett ögonblick på skogstopparne och speglande sin
rosiga bild i vattnet, innan de försmältande upplöste sig i det
himmelska ljuset.
Ansvar, ack 1 de kände föga mera af denna, hela den
menskliga tillvaron genomlöpande kedja, än de båda
ändpunkterna med sina eviga, oförsonliga motsatser: "Kommer till
mig’. — Går ifrån mig;"och mellan dessa punkter låg
svalget af det okända, öfver hvilket deras svaga tankar, till
ledning för känslan blott förmådde utspinna en och annan tråd,
bräcklig och skör som den spindeln drager mellan trädens
grenar.
Detta första "kommer till mig, J min Faders
välsignade/" hade dock i dag ljudit till de unga med en så hänförande
kraft, att de ännu trodde sig förnimma den himmelska rösten, kände
sig oemotståndligt dragna till Honom, som sålunda kallade dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
