Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151’
Efter några ögonblicks besinning uppstämde sångaren sin
visa, med ett kort uppehåll mellan hvar vers, då en fogels
melodiska slag från närmaste hägg blefvo hörbara och
bildade det omqväde visan saknade.
»En vän jag aldrig glömma kan,
Den jag har hållit kär;
Men. till att säga hennes namn,
Behöfs väl icke här;
Den har jag älskat all min tid,
Långt högre väl än guld;
Men hon har tänkt att narra mig,
Och varit svikefull.
»Men hör nu hvad jag säger dig!
Ack! svara mig ett ord!
Har jag brukt falskhet emot dig?
Det hafver du ej sport;
Men du har tänkt att narra mig,
Och göra mig besvär;
Derföre jag nu tackar dig,
Att du så göder är.
»Ovänner ha uppsatt ditt mod
Att öfvergifva mig,
Jag ser du håller dig för god
Att mera älska mig;
Men om det skull’ så hända nu,
Att jag dig aldrig får,
Jag får feil lefva likafullt
Och vara glad ändå.»
Knappast hade de sista stroferna, med en halft vek, halft
hånfull betoning, förklingat, då, viel ett plötsligt ljud af
häftiga hofslag bakom dem, de glada grupperna hastigt reste
sig, och spejade bortåt vägen, cler en ryttare sprängde hejdlöst
framåt i riktning mot borgen.
»Det var Sune!» ljöd det bland hopen. »Såg ni hur
fradgan yrde kring betslet — och hur blodet rann kring
spor-rarne — säkert har någonting händt.»
Några ögonblick derefter var festlaget brutet och lekplatsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
