Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150’
»Hej med Sara
A’ det ingen fara,
För ho’ a så grufligt kry och sipß,
Än gör ho’ så här,
Än «ör ho’ så der.»
o
Den sista strofen upprepades under de löjligaste åtbörder,
harmande flickornas låter, tills slutligen om q vadet ljöd med
gycklande pathos från leende läppar: »grömma gossarne de se derpå.»
Men det var sent och de gamla började tala om
hemfärden. Ännu dallrade dock de sista solstrålame öfver
skogs-kanten längst bortom de omgifvande flygsandsfälten och
det glada slåtterlaget kunde ej förmå sig att bryta upp,
utan började ropa på Landgren att först sjunga ett slutqväde.
I förstone hörde eller låddes han icke höra—sedan begynte
de vanliga invändningarne, åtföljda af ett och annat trumpet:
»låt mig i fred och hör se’n». Mon när det kom till
handgripliga öfvertalningar gaf fördrängen svar på tal, utdelande
väldiga knytnäfslag till höger och venster.
Leken höll på att bli allvar, då en röst från
qvinfolks-sidan ropade: »Var intet stöllet han, kära Landgren, utan
kom vackert och fägna oss med ett slutqväde. En må väl
inte vara för mycket nödbedder heller». Det var Britta. »Hm!»
invände Landgren, något spakare. »En har väl sett dem, som
ä’ värre stolleta och värre nödbeddna för den skull med.
Men efter så skall vara, så — må d-en försvara visan, som
har tiggt om’na». Dermed steg Landgren raskt inom
kretsen och tog sin plats, halft vänd ifrån qvinfolkssidan, såsom
de andra. I detsamma kastade ban dock med en käck och
egendomlig rörelse hufvudet åt sidan och riktade ögonen
ofrånvändt åt den kanten der Britta satt.
I den lätta, åtsittande bonddrägten, med skjortan öppen
kring det höghvälfda bröstet och den bruna halsen, hufvudet
obetäckt) och det ljusa, benade håret nedfallande kring den
ftrligä pannan, under hvilken ögonen blickade fram, med ett
på en gång trotsigt och vekt, uttryck, bildade den unge
mannens Välformade, härdiga gestalt en vacker tafla. De
omgifvande, spridda grupperna af män och qvinnor i brokiga
drägter, allt belyst af den nedgående solens strålar, förhöjde det
egendomliga af den fredliga anblicken, hvilken isynnerhet
lör kornetten, van vid fältlägrens larmande uppträden, egde
hela nyhetens behag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
